Paret som sitter i soffan framför mig bjuder på te och även av sig själva, eftersom de vill berätta om sitt liv. Han är 33 år och hon är 27 år och tillsammans har de barnen Abbe 9 år, Sara 6 år och lilla Benjamin som föddes för drygt en månad sedan.
Mohamad växte tillsammans med sina syskon upp på en stor gård med persikoträd och vindruvsstockar. Men pappan tvingades sälja av stora arealer av sina 100 hektar mark på grund av kriget som kom allt närmare.
Situationen blev allt mer skräckinjagande med skottlossningar, självmordsbombare och när två bröder slutligen dödades i skolan så beslöt pappan till slut att familjen skulle fly till Iran. I dag bor cirka 2,5 miljoner afghaner där.
– Vi blev beskjutna av talibaner. Det var blod överallt. Min kusin hade inte längre någon underkropp men vad kunde en liten pojke som jag göra annat än gråta?
Framme i Teheran fick Mohamad försörja sig bäst han kunde bland annat genom att plocka plast och skräp från gatorna. Han bröt med sin familj på grund av ilskan och sorgen över att inte heller i Iran kunna gå i skolan.
– Jag var en analfabet som sov på gatan.
Slutligen hade han tur som träffade en god människa som blev en slags extrapappa för den unga Mohamad.
– Jag jobbade gratis i ett år men lärde mig jobbet och blev en bra murare, plattsättare och svetsare. Då fick jag även ork att hjälpa andra föräldralösa afghanska barn.
Tiden gick och en dag stod han på en byggnadsställning och fick syn på Bibi på gården. Både han och hon blev förälskade i varandra. Bibi som redan som 14-åring var bortlovad till en äldre kusin som blivit änkling med två barn, tvingades därför bryta med sina föräldrar.
– Jag har fortfarande inte pratat med mamma och pappa på tio år, berättar Bibi.
Läget i Iran förvärrades när kriget kom allt närmare så det unga paret beslöt sig för att fly till Turkiet med hjälp av flyktingsmugglare. De lyckades även överleva färden I en läckande gummibåt med skräckslagna människor till Grekland.
I Aten möttes de av våld från nynazister i Gyllene Gryning som åter börjat marschera på gatorna. De blev lurade och rånade av skrupellösa flyktingsmugglare. Mohamad tror att de ändå klarat sig relativt bra eftersom de haft ett barn med sig.
Bibi säger att den värsta tiden ändå var i Frankrike då hon under stor psykisk press plötsligt stod ensam med sonen i Paris efter att flyktingsmugglarna särat på den lilla familjen.
Men en ovanligt kylslagen vårdag kom slutligen Bibi och sonen till Malmö tillsammans med andra flyktingar där hon återigen mötte sin man.
– Det starkaste minnet är en rosa ballong som jag hittade på gatan i Malmö. Abbe blev så glad att han glömde att han frös och saknade vinterkläder.
Resten är historia och en färd genom Sverige – från Malmö till flyktingförläggning i Märsta till Borlänge och väntan på uppehållstillstånd. Samtidigt föds dottern Sara. Slutligen kommer det permanenta uppehållstillståndet och det nya livet i Gnesta kan ta fart.
– Vi hamnade 2011 i en tom lägenhet i Gnesta. Utan ens en filt från Migrationsverket, minns Mohamad.
Som så många andra Gnestabor har Mohamad pendlat till Stockholm där han under en tid arbetat på ett bygge. Idag jobbar han på ungdomsboendet i Gnesta där han trivs i "familjen" och med den bästa chef han någonsin haft,
– Mohamad är en oerhörd tillgång både för ungdomarna och för oss i personalen, säger kollegan Cecilia Fäldt och tillägger att han även är stödperson för en av killarna.
Även Bibi vill hjälpa till i samhället och hoppas utbilda sig till socionom.
Bägge har kämpat hårt med bokstäverna på Sfi i Gnesta.
Mohamad har även besökt Iran och fått svar på frågan varför pappan inte tillät honom gå i skolan.
– Han ville helt enkelt inte att jag skulle dö.
Mohamad känner samma sak för de ungdomar som ensamma kommit till Gnesta.
– Jag är så tacksam för att ha fått ett liv här. Nu önskar jag att Sverige även kan ge de här killarna chansen till ett liv. I Afghanistan är de chanslösa.