På söndag gör Tobias Palm sin sista match som tränare för Onyx a-lag. När han efteråt kan luta sig tillbaka och summera är det med ett imponerande facit: från bottenlag i division 1 till pigg allsvensk nykomling som landade precis under kvalplatserna till SSL. Två säsonger i rad tog han laget till allsvenskt kval. Andra gången klev laget upp.
Inte illa av en tränare som bara gått en enkel grundkursutbildning i innebandy och egentligen aldrig haft det där djupa intresset för att förkovra sig som tränare.
– Jag var lite som "Lövet" (Robin Eriksson) som spelare, spelade tufft och enkelt. När det var taktisk genomgång var jag inte speciellt intresserad, skrattar Tobias.
När han tog över tränarrollen i november 2012 konstaterade Tobias i en intervju med SN-sporten:
– Mina taktiska kunskaper som innebandytränare sträcker sig nog inte upp till division 1-nivå och jag skulle aldrig ha tackat ja om inte föreningen hette Onyx.
Den klubblojaliteten har varit guld värd för Onyx. Två säsonger i rad har han försökt hitta sin egen ersättare, misslyckats och då ställt upp och fortsatt. Och med det även framgångarna.
Vem hade trott det när han tog över tränarrollen i den ekonomiskt krisande klubben.
– Det var ju en galet sjukt dålig trend, minns Tobias.
Klubben hade som mål att direkt ta sig tillbaka till allsvenskan. Men försäsongen var usel. Seriespelet började inte bättre. Efter sex omgångar tvingades tränarduon Kim och Roger Callin bort, dels av sportsliga orsaker (en inspelad poäng) dels av ekonomiska. En del spelare försvann också när alla konstrakt sades upp.
Där och då tog han över. Hade egentligen tidigare bara fungerat som bollplank och länk mellan spelare och tränare, dels under Tom Iversjö, dels under bröderna Callin.
‒Som grädde på moset ringde mitt ankare i laget, Kecke Svensson sig magsjuk på matchdagens morgon.
Det var därmed ett minst sagt nederlagstippat manskap som mötte Westervik.
– Från ingenstans gick vi och vann.
Från det har det sedan gått stadigt uppåt.
Det finns en match Tobbe återkommer till, derbyt mot Trosa Edanö i Hedebyhallen i december 2012.
– Det har aldrig varit ett så uppsnackat derby.
Hedebyhallen var fylld till bristningsgränsen. Trosa Edanö hade med tränaren Ari Ruohonen snackat till sig favoritskapet. Men Onyx vann klart.
– Det är många saker som jag är oerhört stolt över, säger Tobbe och räknar upp spelarmaterial, den ökade proffsigheten runt laget som gett bättre förutsättningar för spelarna.
– De tre, fyra senaste åren är det ändå jag som stått för runt 80 procent av alla spelarförvärv. Visserligen med ett team men det är jag som tagit kontakten.
På frågan vilken match som varit tyngst plockar han fram två: dels Skoghall på bortaplan våren 2012. En match som Onyx föll på slutet och därmed ramlade ur dåvarande allsvenskan.
– Sedan Craftstaden hemma för någon månad sedan. Det var lite spiken i kistan. Tycker vi hade dyngkoll. Den förlusten kom från ingenstans, jäkligt tung och väldigt svåranalyserad.
[fakta nr="1"]
Frågan om han ångrar något matchbeslut omformar han till att konstatera att han kanske väntat för länge med att ta vissa beslut under match och att han kanske gett en del för mycket chans på gamla meriter.
Ligger du vaken natten efter en förlust?
– Nej, men jag somnar oftast med 100 tankar.
Självkritiken är en anledning till att han nu definitivt tackar för sig.
– Allsvenskan nu har blivit mycket mer taktisk än förra gången. Efter nyår har vi inte haft något motdrag, i båset har det varit jobbigt. Vi har inte gett spelarna de rätta nycklarna.
Tränarjobbet är över. Men Onyx kan ändå andas ut. Nu blir det bara sportchefsrollen i framtiden för honom.