Det var nog många förstagångs orienterare som gav sig ut i beckmörkret i Ekensberg under söndagen. Trevande starter och en hel del pillande med pannlampor och ficklampor tydde på det.
Men banorna som NOK hade fixat till var inte lätta. Från arrangörshåll berättades det att när deras elitjuniorer brukar springa en reflexbana på fem kilometer så brukar det ta runt 20 minuter, den som hade lagts upp i går tog 40 för samma juniorer. Dubbelt så lång tid alltså, men då ska man veta att det var en hel del hinder, som skulle klaras av under vägen.
Och det fanns banor för alla, från 1,5 till 2,5, 3,5 och så den svåraste, den svarta banan som alltså mätte fem kilometer. Det var fri start och ingen tidtagning som gällde, bara äran att ta sig i mål skulle vara tillräckligt.
Ett av de första lagen som sprang in i målfållan bestod av sexåringarna Oliver Johansson och Michelle Ranc. Michelle kommer från Frankrike och var bara på besök i Sverige.
Var det läskigt ute i skogen? Ni såg inga monster?
– Nehej, säger Oliver och blir sufflerad av mamma som berättar att det var bara massor av människor.
Vilket var det svåraste hindret?
– Det sista, säger han fåordigt och tittar ned i backen.
Det var ett hinder där man helt fick lita på slumpen. Man skulle snurra på ett lotterihjul och hoppas på det bästa.
Michelle tyckte att det var jobbigast att springa.
Arrangörerna varnade innan alla stack i väg att det var blött och halt i skogen och att man skulle ta det lugnt. Oliver berättar att han ramlade två gånger.
– Men jag skadade mig inte, säger han.
Även om kylan trängde sig på från alla håll på ängen bakom NOK:s klubbstuga var det en mysig plats som skapats med marschaller och små vedbrasor. Så även om man inte ställde upp i loppet fanns det chans att hålla värmen.