Den 28 juli nästa sommar går Tomas i mål på sitt livs resa. Då har han under tre års tid gett sitt allt för att ro världens största orienteringstävling i hamn.
– Jag har funderat lite på vad som kommer att hända efteråt. Om det kommer att bli en stor tomhet eller så, säger han.
Samtidigt vet Tomas att en ny resa kan börja, med pappaledighet och jobbsökande. Han startar med ett vitt papper då, precis som han gjorde för två år sedan när han klev in i rollen som generalsekreterare.
– Dag ett var jag själv där i en organisation som i slutändan ska ha runt 1 500 funktionärer. Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag började. Jag tänkte ”jag hoppas att jag får med mig några i varje fall”, säger han och skrattar.
Men Tomas är inte en person som varken stressar upp sig eller känner press, så hittills har allt löpt på som det ska. Mycket jobb har det dock blivit.
– Till en början skulle jag jobba 40 procent, men det blev lätt 100 och nu när jag har en heltidstjänst så har det blivit ännu mer jobb.
Tomas erkänner att det blivit lite si och så med den egna träningen och att familjen – han har tre barn, Elias sju år, Line fyra år och lillgrabben som föddes bara fyra dagar innan Extra-intervjun – fått sitta emellan ibland.
– Det har blivit bättre nu när Emma (Tomas fru) också engagerat sig i O-Ringen. Vi hittade en roll som passade henne perfekt, att rekrytera funktionärer, som är vad hon sysslar med i vardagen också. Hon är HR-specialist. Innan dess tror jag att hon kände det som att hon levde med O-Ringen.
Tomas första stora uppgift på det nya jobbet var att rekrytera stommen av organisationen i form av alla ledare på olika nivåer. 150 personer skulle rekryteras från de 15 klubbar som är medarrangörer till tävlingen. Vid tidigare arrangemang har en klubb varit ansvarig för en viss funktion i organisationen, som till exempel logistiken eller boendet, men nu ville Tomas i stället att det skulle bli en mix.
– Dels för att jag vill ha rätt person på rätt plats, dels för att jag tror att alla kan få något mer ut av det. Man träffar nya människor, får vänner för livet, säger han.
Just resan fram till målet tycker Tomas nästan är det viktigaste.
– Det ska vara kul. Jag har varit chef i andra företag tidigare, men det här är på ett annat sätt. Jag måste driva allt framåt, och ibland skulle man vilja kunna trycka på mer, men då kan jag tappa den personen i stället. De jobbar ideellt och kan gå på dan, så det är ett väldigt speciellt ledarskap. En hårfin gräns. Jag försöker ha en dialog, jobba nära och känna av. Det är en intressant ledarutmaning som gett mig mycket än så länge.
Varför tar man ett sådant här jobb?
– Det här var en chans i livet på något sätt, att få jobba med sin idrott. Jag har en passion för orienteringen och för det ideella arbetet. Jag har ju inte gjort det för pengarna direkt, då skulle jag ha valt ett annat jobb.
Att sätta ihop ett så här stort arrangemang tar som sagt tid. Kartor ska ritas, markägare kontaktas, boende fixas, marknadsföring startas i rätt tid. O-Ringen lockar trots sin storhet inte deltagare av sig själv. Det är inte som Vasaloppet eller Lidingöloppet, där startplatserna försvinner samma dag som de släpps. Kanske beroende på att det inte finns något deltagartak.
– I år har vi gjort en hårdare lansering i länder utanför Sverige. Omkring 25 procent av alla deltagare i tävlingen brukar annars komma från utlandet så vi får se om det här ger något annat resultat, säger Tomas, som annars hoppas på en deltagarsiffra över 20 0000.
Något som bara hänt sju gånger tidigare under tävlingens 54 år gamla historia.
Nytt också är att de som vill tävla i mountainbikeorientering kommer att kunna göra det på samma ställe som de som vill springa.
– Alla ska få uppleva det riktiga O-Ringen tycker jag. Om allt är på samma plats dessutom har alla en större chans att kunna tävla. En familj behöver inte välja om de ska orientera till fots eller med cykel, nu kan de göra båda sakerna, säger Tomas.
Deltagarantalet vad gäller mountainbikeorienteringsklassen brukar ligga på runt 500, så det är egentligen inte en sådan stor del av O-Ringen, men med gemensamma arenor tror Tomas att det finns en potential för tillväxt.
O-Ringen måste ha ett ganska inarbetat koncept efter alla år. Kan man göra vilka ändringar som helst?
– Det finns en uppdragsplan på 300–400 sidor och så finns det en fast organisation som jobbar hela tiden med arrangemangen, men det finns chans att komma med förslag till förändringar. Sen måste det tas ett konceptbeslut. Som nu med Ungdomsstafetten som kommer att bli en klubbstafett i stället för distriktsstafett 2019. Då måste Uppsala göra samma sak 2020.
O-Ringenstaden nästa år kommer att ligga på Himmelstalundsområdet i Norrköping och de två huvudarenorna ute i skogen är: Grosvad i Finspång och Yxbacken i Norrköping.
– Vi tittade på lite alternativ närmare Nyköping, men hittade inget som vi tyckte fungerade riktigt bra tyvärr. Och det spelar egentligen ingen roll var tävlingarna avgörs, det kommer att märkas i Nyköping också. Inte minst Skavsta, som jag hoppas att våra utländska gäster kommer att använda sig av. Och så står det runt 180 000 gästnätter på spel.
Tio månader återstår innan äventyret i Kolmårdsskogen kan starta och mycket arbete återstår. Runt 700 av de ideellt arbetande funktionärerna är infångade, hälften återstår.
Andra sporter klagar på att det är svårt att få tag i ideella krafter. Det problemet verkar inte orienteringen ha, eller?
– Jag tror att vi har mycket ideell kraft kvar som andra sporter tappat, men att rekrytera 1 500 krafter under den bästa semesterveckan är en utmaning. Samtidigt behöver vi inte lika många funktionärer i dag i O-ringen som för 30 år sedan. Då var det uppemot 4 000 som jobbade med tävlingen.
Digitaliseringen har underlättat.
Tomas fru Emma är uppväxt i en orienteringsfamilj, själv började Tomas med sporten sent i livet. När han var 13 år arrangerades nämligen en O-Ringenetapp i Västerås där han bodde då. Hans familj fick vara värd för en orienteringsfamilj och Tomas hängde med ned till tävlingsområdet.
– Då höll jag på med friidrott och jag kommer ihåg att jag tittade på resultattavlan för att se vad jag skulle kunna göra med mina tider och tänkte ”det här kan jag vinna”. Vad jag inte helt förstod då var utmaningen med orienteringsmomentet och att det var fågelvägen man mätte ha, ha.
När tävlingarna var över gick han ändå en kurs i den lokala orienteringsklubben och nu 26 år senare är han alltså generalsekreterare för samma tävling.
– Cirkeln är sluten, säger han.