”Hon sprang fortare än hon någonsin hade sprungit förut, det blev bara tyngre och tyngre att andas och tillslut… Svartnade det för ögonen.”
Ann och hennes hund, Darcy, var ute och gick. De hade kommit långt hemifrån och det började bli mörkt. Ann ville vända hem men hennes ben började gå upp på en liten landsväg som gick in i skogen. Det var väldigt mörkt nu och Ann hade ingen aning om vart de var. Plötsligt hörde de ett fågelkrax från något av träden och Darcy blev rädd. Hunden började springa in i skogen, Ann försöker komma ifatt men Darcy var alldeles för snabb. Ann snubblade på en rot och slog upp knät. Nu hade Ann tappat spåret av Darcy helt och visste inte vart hon skulle gå. Hon reste sig upp igen och började gå åt det hållet hon trodde att Darcy sprang.
– Darcy, viskskrek Ann. Darcy! Men hunden syntes inte till någonstans.
Hon satte sig ner på en stubbe för att vila lite. Vad var klockan egentligen? Den måste vara närmare tio på kvällen för att det är då det börja mörkna såhär i slutet av sommaren. "
Ann var väldigt trött nu. Hon la sig på marken med huvudet mot stubben och somnade. Förhoppningsvis skulle hon vakna på morgonen när det var lite ljusare, tänkte hon. Men när Ann vaknade igen var det fortfarande kolsvart. Hon hade nog bara sovit i drygt en timme. Hon ställde sig upp och tänkte fortsätta gå när hon plötsligt hörde fotsteg. De kom från alla håll. Hon kände sig omringad, nästan instängd på något sätt. Hennes hjärta började klappa snabbare och snabbare. Hon kände att det var någon som stod bakom henne. Hon fick gåshud över hela kroppen. Hon hörde tunga, kalla andetag precis intill henne. Hon kände att något nuddade hennes axel, en kall, benig hand…
Plötsligt hörs ett gällt hundskall. Det kändes som om hjärtat stannade på henne. Men sen kom hon på att det kanske kunde vara Darcy som kommit tillbaks. Hon tog mod till sig och började springa åt det hållet hon hade hört hunden.
Hon sprang, hon sprang för sitt liv. Hennes blonda, spikraka hår fladdrade i vinden och hennes djupt blåa ögon började fyllas med tårar. Hon sprang fortare än hon någonsin hade sprungit förut, det blev bara tyngre och tyngre att andas och tillslut… Svartnade det för ögonen.
Man satte ut annonser i tidningen om den försvunna flickan på 14 år och hennes hund, polisen letade och letade i flera månader för att hitta flickan, eller åtminstone få reda på vad som hade hänt med henne. Tillslut gav alla upp, de skulle aldrig på sen sin älskade Ann igen.
Men går man på den där landsvägen på just det där klockslaget kan man höra en hund yla djupt inifrån skogen…