Psykologer talar om barndomens betydelse, präster om arvet från Bibeln och barndomens kyrkobesök med pappa kyrkoherden, filmvetare om hans tekniska perfektion. Vi vanliga undrar kanske över hans många kvinnor och över hur han kunde hinna med allt: en film om året förutom alla teateruppsättningar och sina chefskap. Kanske har vi glömt varför han levde i exil på 70-talets slut.
Sammantaget är Ingmar Bergman upphöjd, en ikon, en man som kräver lärda analyser som Leif Zerns, men också en vanlig man med plågande ”dämoner”.
Därför var det på många sätt skönt att det var just Marie Nyreröd som kom som berättare och expert till oss i Culturum i söndags kväll. För hon vet det mesta efter sina många intervjuprogram med Bergman. Och det var hon som möjliggjorde Sommar i radion 2004 då denne pratade om sitt förhållande till musik.
Hon hade gjort ett snävt men fint urval och berättade helt proffsigt sakligt om de första filmerna som mest hade vanlig nyskriven musik av filmbolagets kompositör och om hur det efter hand kom in mer och mer av klassiska stycken, oftast för piano och nästan alltid kammarmusik.
Utmärkt var det att vi också fick se sådana filmklipp som det ur Tystnaden med en av Goldbergvariationerna på cembalo ur en transistorradio. Och förstås den strama uppläxning som Käbi Laretei ger sin dotter Liv Ullman i Höstsonaten i konsten att spela Chopin, ”känslostarkt men aldrig känslosamt”.
Skönt var det också att det var ett proffs som Roland Pöntinen som var med henne vid flygeln. Han blev också intervjuad ett par gånger. Dock tycker jag han var lite väl blyg för att själv svara på Bergmans knäckfråga om varifrån musiken kommer. Men han sade ändå att Bergman hade en alltför romantiserad bild av att vara musiker. Alltså att det inte är så mycket gudomlig inspiration alls utan mest disciplin och hårt arbete, dock inte alltid med just Cortots fingersättningar i det kärva a-mollpreludiet.
Som allra mest gripande spelade Pöntinen i två längre stycken av djupaste allvar: Mozarts c-mollfantasi med de plågade tonfallen och pauserna; Schuberts postuma sista sonat och den långsamma satsen där som visserligen har en himmelsk mellandel i dur men som ändå först och sist borrar sig ner i de djupaste existentiella frågorna om liv och död.
Det är väl där vi har Ingmar Bergman, att söka det omöjliga. Gripande var det att under denna musik se ett foto av den åldrade mannen med käpp stå på en tom strand på Fårö och blicka ut över havet.
Jag är glad över att han i sitt hem spelade skivor på högsta volym och bland dem även symfonierna av Bruckner, den fromme mannen som var Guds organist, till tröst och läkedom.
Den som missade denna fina kväll kan få det viktigaste i ord och ton på en ny CD med även sarabanderna ur Bachs cellosviter som inte fick plats här och nu.
Nyköpings Kammarmusikdagar hade denna gång otur i starten med att den allra första konserten med en ung pianotrio fick inställas på grund av sjukdom. Men nästa veckoslut blir det konserter både fredag och söndag kväll: först en romansafton och sist en ung svensk stråkkvartett.