"Anno 1317" hade urpremiär i samband med 700-årsjubileet av Nyköpings gästabud i fjol.
Succén var ett faktum. Den helt nya versionen av den historiska händelsen, där kung Birger bjuder in småbröderna hertig Erik och hertig Valdemar med familjer till Nyköpingshus, berättades i ett nytt ljus.
Ett underifrånperspektiv präglat av klassfrågor och genus där kvinnorna och de ofria trälarna står i rampljuset.
Teater Sörmland har tillsammans med dramatikern och pjäsförfattaren Karin Isaksson ägnat det senaste året till att finslipa och förfina sommarspelet som även i år regisseras av Jerk Ohlson Westin.
Resultatet är lysande, ja faktiskt fullkomligt genialiskt.
Men vi tar det från början.
Det hela startar nämligen i totalt mörker.
Änkedrottning Helvig (spelad av Ewa Westin) har landat i övertygelsen att det enda som kan få slut på den ständigt pågående maktfejden mellan sönerna Erik (spelad av Fredrik Sundberg), Valdemar (spelad av Pär Malmström) och Birger (spelad av Robin Stegmar) är att offra ett barn till gudarna.
Trälbarnet Sot (spelad av Nelly Isaksson) väljs ut. I Helvigs ögon utomordentligt lämpad då hon förutom att vara både ärelös och ofri dessutom är född i samband med sommarsolståndet - mumma i offersammanhang.
Sots mamma Kraka (spelad av Sandra Stojiljkovic) blir naturligtvis förtvivlad. Hon gör allt som står i sin makt för att rädda dottern samtidigt som hon kliver upp på barrikaderna för att försöka organisera ett folkligt uppror mot de kungliga makthavarna.
Här kommer de första tårarna.
Det är omöjligt att värja sig mot Stojiljkovics och Isakssons rollfigurer. Deras skrik när de skiljs åt skär genom märg och ben. Och de låter precis lika desperata som de skrik mellan barn och föräldrar som läckt ut från gränsen mellan Mexico och USA i media den senaste månaden.
Föreställningen är dock långt i från sorgsen, tvärtom, här andas även framtidstro och hopp. Tårar av skratt kommer, som när det visar sig att kung Birger är överjävligt bra på att flossa. Eller när drottning Märta (spelad av Linnea Burén) tar till orda. Riktigt bra blir det också när hertig Eriks fru, prinsessan Ingeborg (spelad av Maja Lundqvist) drar svärmor inför tinget.
Med Ingeborg som ciceron får publiken snart klart för sig att här inte längre finns plats för bakåtsträveri och mordisk galenskap. Nya tider är på ingång - 1317 liksom 2018. Föreställningen visar dock att de där blodsbanden och inbitna gamla vanorna trots allt kan ställa saker på ända även i den mest förändringsbenägna miljö.
Musiken i årets gästabudsspel förhöjer verkligen flera av scenerna. Särskilt de där trälen och siaren Välvan (spelad av Carl Töllborg) kliver fram, då tystnar till och med fåglarna som annars kraxande sveper över borggården.
Kvällens enda minus denna premiärafton var den "medeltida" serveringen i pausen. Ljummet kallskuret och potatissallad med plastbestick kändes varken tidsenligt, unikt eller särskilt kulinariskt. Nutida food trucks erbjuder både valfrihet för publiken och ett fixmoment mindre för arrangören, kanske något att tänka på till nästa år om man ändå skippar medeltidstemat i matsammanhang?
"Anno 1317" går däremot som helhet att spisa både en och flera gånger. Med sin underfundiga flört till samtiden lyckas Karin Isaksson, Jerk Ohlson Westin och den väl samspelta ensemblen skapa en rykande aktuell och på flera sätt historisk föreställning som lär roa både ny och återvändande publik.