Viggo är sju år och två månader. Han är väldigt bra på matte och ganska bra på allt som har med Pokémon att göra. Han bor med sin pappa och sin lillebror Nils i ett stort, grönt hus. Mamma Karen bor i Danmark och de ses varannan helg.
Viggo är också en pojke som är väldigt rädd för mycket. Mörker, monster med huvuden eller utan huvuden, att någon ska ta Nils eller att pappan försvinner. Så när en ny pojke, Malte, börjar i klassen blir det både alldeles underbart med en ny kompis likasom det blir alldeles superläskigt med en ny kompis. För Malte vågar. Han vågar spela Minecraft, leka Slenderman, klä ut sig på halloween och se filmer om spöken. Allt som Viggo inte vågar, allt det som växer sig svart och illamående i magen på honom. Och om allt det där inte verkar läskigt för andra, hur ska man ens då våga berätta att man tycker att det är otäckt?
Jag gillar det normbrytande hos Lisa Bjärbo. Hon vågar alltid ta nya vägar med sina historier och låter gärna sina karaktärer göra det oväntade. Här är det pappan som bor med barnen, får vara vardagstrött och bli arg över tandborstningen eller över tjafset i hallen. Mamman kommer varannan helg och gör små fina inhopp i berättelsen, som grädde på moset.
Lisa skriver också sin historia med lätthet och med humorn hela tiden närvarande. Karaktärerna är trovärdiga och på riktigt. Hon knyter väldigt fint ihop Viggos historia. Det blir som en liten inblick i en sjuårings vardag. Boken är perfekt både som högläsning eller för en 7 till 9-åring att läsa själv.
Den är också ett lysande exempel på att det är okej att vara rädd. Att alla, kille som tjej, liten som stor, får tycka att olika saker kan vara otäcka. Och för mig som vuxen är det en utmärkt påminnelse om att aldrig igen säga att det inte finns några monster eller spöken. Utan att våga möta varandras rädslor med respekt och förståelse. Det känns som om vi alla i världen skulle behöva det just nu.