Calle Ribbegårdh från Ålberga har så smått summerat sin fjärde vinter i speedskicirkusen och 42-åringen börjar på allvar etablera sig i sportens topp. Det är ingen lek att kasta sig ut med skidor i brantast tänkbara backar, rakt ner, och tänka att det kan gå uppemot 200 kilometer i timmen.
Lite annorlunda blev dock den här senaste säsongen, då han efter ett test i fjol bestämde sig för att byta klass från SDH till konkurrenskraftigare S1.
– Den största skillnaden är gummidräkten. Den sys tajt, så jag har fått använda andra muskler för att hamna i rätt position. Det har tagit tid, säger Calle och visar upp utrustningen i övrigt där han även bland annat pillat med pjäxorna under säsongen.
Efter en resultatmässigt trevande inledning gick det bättre och bättre. Jättehelgen i Idre med Sverigecupen, VM, SM och världscup följdes upp med en avslutning i Andorra, där han till slut nådde en sjätteplats på årets sista tävlingsdag. 191,74 kilometer i timmen räckte det till som snabbast, det värsta han klockats för utanför monsterbacken i franska Vars i den tidigare SDH-klassen.
– Skillnaden mot tidigare åk var att jag fick ihop skidorna bättre. Topp tio var mitt ultimata mål, mer hade jag inte kunnat tänka mig, säger Ribbegårdh om den sjätteplats där han tidigt startande länge låg i ledning.
Vad sätter du upp för mål för nästa år?
– När jag tittar på namnen jag passerat i listan har det varit rimligt. De jag nu har framför mig är väldigt snabba. Klarar jag att hålla mig kvar där jag är nu så är det väldigt bra. Varje pinnhål upp är en stor merit för mig.
Förbättringsområden till nästa år?
– Dels träna ganska mycket styrketräning. Dels ska jag skicka in den här gummidräkten. De flesta är inställda på att den ska vara tajt, men jag är övertygad om att det är bättre att stå bekvämt i rätt position och använda rätt muskler. Det tog ju mig hela säsongen att komma fram till den position jag fick till på slutet.
Nu gäller det bara att komma ihåg till nästa vinter hur du gjorde?
– Haha ja, eller övertyga sig om att det går. Det som är kul är att det verkligen är bra stämning mellan åkarna. Man gratulerar varandra och hjälper varandra. Ett kompisgäng där alla delar samma intensiva upplevelse.
Har du hunnit krascha något ordentligt än?
– Ja, på första träningsåket i Andorra. Jag var väl lite övermodig, då jag åkt där massor tidigare och upplevt backen som enkel och snäll. Men efter en målgång där jag skulle börja bromsa kom plötsligt en brant uppförsbacke som brukar vara mjukare. Pang, jag trycktes ihop och gled ganska långt på sidan. Men skinn och muskler klarade sig bra.
Påverkas man något av det?
– Inte för min del. Jag har alltid räknat med att det kan gå åt skogen. Första åken efter tog jag det lugnt och byggde upp farten igen, men kände ingen blockering, så det blev ingen större skillnad.
Återväxten verkar också tryggad. Dottern Amanda, som fyller elva senare i år, slog till med ett åk på 123 kilometer i timmen i Idre och där bakom har även de andra barnen i familjen känt på sporten i lättare utsträckning.
– Men det måste komma från dem själva om de vill köra. Det finns ju ändå en viss risk med att köra, så det är inget man övertalar någon om.