Direkt när vi sätter oss utanför klubbhuset den här behagliga onsdagseftermiddagen plockar Rune Jonstam fram sitt pris från karriärens höjdpunkt: segern i SN-cupen 1960.
– Då var hela svenska landslaget med, de skulle kvalificera sig till en Europatävling och jag skulle egentligen inte vara med, men det saknades en spelare till full boll. Men de sa "du kan hoppa in, för du fördröjer i varje fall inte spelet!", minns Rune Jonstam som då hade 16 i handikapp, kunde tillgodoräkna sig tio av dem, och inspirerad gjorde mos av eliten med Bielke och Carlander i spetsen.
Allt startade redan 1952 när han som vikarierade provinsialläkare i Njurunda kom i kontakt med en engelsk golftränare som av SCA var anlitad att dirigera bygget av golfbanan där.
– Det var på mitt distrikt och han frågade om jag inte skulle börja. Jag träffade bollen två gånger, sedan var jag såld.
Vad hade du för bild av golfen då?
– Ingen speciell alls. Jag kände till sporten, men jag var neutral kan man säga. Men sedan dess har jag varit i gång.
Från början fanns ambitionen att spela alla de tolv eller 13 golfbanor som fanns i Sverige då. Men läkaryrket tog sin tid och allt fler golfbanor byggdes, även om Jonstam sedan kom att spela på många banor både i Sverige och runtom på kontinenten.
– Jag hade som mål att gå under tio i handikapp, som lägst nådde jag sju och med ålderns rätt har jag 22 nu, säger Jonstam, själv född i uppländska Grillby innan han rotade sig i Sörmland.
Han var yrkesverksam upp till 83 års ålder och har fortfarande hälsan i behåll nio år senare. Allt detta kan han tacka golfen för, är han övertygad om.
– Rapporter från USA visar att aktiva golfare lever friska och aktiva upp till fem år längre än ickegolfare. Det beror ju på att man får avsevärd motion, man går en mil på 18 hål och viftar med en klubba. Nu går jag bara en halvmil, nio hål, men åker inte golfbil förrän då jag absolut måste.
Det är i princip bara i just USA som Jonstam sett så mycket av golfbilarna.
– Jag minns i Jacksonville, där skulle vi spela, två kollegor och två amerikaner. "Vi vill inte åka golfbil", sa vi. De stirrade på varandra, men ställde upp på det. De var betydligt yngre än vi, men så trötta när vi kom i mål. Åka golfbil och dricka öl är varken bra för golfen eller hälsan. Ta en öl kan man göra efteråt när man gjort rätt för sig...
Han pekar även på det sociala, de som blir änkor eller änklingar sitter inte hemma utan kommer till klubben och får ett aktivt socialt liv, vilket kan vara avgörande i sådana situationer.
För gammal kan man inte bli, menar han.
– Det finns de som säger att de inte slår lika långt längre och slutar. De accepterar inte att bli äldre, då kan man lika gärna ägna sig åt tyngdlyftning. Det här är ingen kraftsport, utan teknisk. Kanske borde män över 70 gå över till en lättare klubba, men att köpa nya klubbor när man är 92 är en dålig investering...
Tiden i skidspåret och på cykelsadeln för motions skull, den är över. Nu blir det rundorna på golfklubben som underhåller.
Han känner inte att han behövt anpassa spelet så mycket.
– Man tappar lite längd i slagen, men samtidigt sitter riktningen i allmänhet. Jag har inte letat en boll på fem år och inte slagit bort en boll på evighet, även om jag slog en boll i vattnet på ettan för några veckor sedan, obegripligt...
Då är det mer nyttigt att ha ett bra närspel, men det sitter i ryggmärgen.
Behövs några särskilda gymnastiska övningar som övrig förberedelse?
– Golfen innehåller alla övningar man behöver. Man går, man böjer sig och man reser sig. Många ägnar sig åt stretching, men det ser så komiskt ut och behövs inte om man inte är en elitspelare.
Vid en bakgrundskoll visar det sig att Jonstam är ute på golfbanan så gott som varje dag.
– Ja, för sjutton gubbar. Jag spelar med mina kamrater två gånger i veckan. Och jag har ingen hund, så jag måste röra på mig och då finns det inget bättre ställe än en golfbana.