Det kan bli rätt mäktigt i fjällen när bara den gnisslande kalla snön hörs och det börjar mörkna. Jag var uppe där en välbehövlig vecka och lullat runt på längdlaggen på rätt sena eftermiddagsturer mellan de flacka fjällryggarna i Sälen.
Nästan alla jobbtankar försvann. Snabbt. Men minst en kvart på de där turerna dök Erik Skoglund upp i skallen. Ofelbart.
Jag tänkte inte längre på Erik i ringen, men försökte med ojämn framgång se ett bra liv vid sidan om – fast svullnaden låg kvar och uppväckningsförsöken dröjde. Karriären är med stor sannolikhet över. Bara det känns orättvist – att det skulle hända mellan två sparringronder för en som nu inte kunde bli mera noggrann med allt han gör. Jag menar, när Nordens bäste genom tiderna, Mikkel Kessler, ringde och frågade om det gick att ta den sista sparringen redan direkt efter frukost fick han nobben och åkte hem. Skaderisken var för stor vid tiotiden på morgonen.
När noggranne fystränaren David Wahlgren kom in i bilden och sambon Angelica Sjöstedt bestämde över kostbiten in i minsta detalj förvandlades Skoglund till en begynnande terminator och boxningsmaskin, som med allt mera kraftfulla steg var på väg mot en världsmästartitel. Det går nästan inte att få till en mera genomtänkt elitidrottare.
Nu hade jag accepterat att killen som var så nära de allra största titlarna skulle stranda på en – för de flesta svenska experter – bortdömning mot Callum Smith i Liverpool där båda boxarna fick ta emot en hel del hårda smällar.
Jag har inte accepterat att proffsboxarna ska ha så fruktansvärt tunna handskar och jag har väldigt svårt att tänka mig att en så stor blödning som det måste ha varit enbart ska uppstå vid en vanlig sparring med jättetjocka handskar och huvudskydd.
Men på kort sikt är allt det där skitsamma.
Jag började i stället se moment av alla intervjutimmar där det snälla leendet då och då byttes till några av de mest beslutsamma miner som jag har sett.
Då, plötsligt, händer det! I bilen på vägen tillbaka från den där lilla skidsemestern plingade det till i mobilen när Team Sauerlands Ed Roff meddelade oss via mejlslingan att den direkta livsfaran är över. Det är i alla fall så jag vill tolka beskedet. Erik är i alla fall äntligen väckt från sin nedsövning. Läkarna ser efter omständigheterna positivt på skeendet.
Nu ska det kollas om och vilka men som Erik kan få av den uppenbarligen allvarliga hjärnblödningen. I mina tankar, som inte alls har något med läkarjournaler att göra, skulle Erik kunna hamna var som helst mellan att få kämpa sig tillbaka till ett drägligt liv och Armand Krajnc, som kom tillbaka och boxades efter sin svåra huvudskada.
Ironiskt nog kom jag i väg på den här mediterande längdskidåkningen eftersom jag kunde planera om mitt liv när Eriks match mot Rocky Fielding först ställdes in, vilket i efterhand var tur.
Man vet aldrig helt vad som händer härnäst i mitt yrke.
Men nu är jag helt övertygad om att jag kommer att få se både Erik Skoglunds beslutsamma och snälla min i något sammanhang – och det gör mig så väldigt glad.
Det är en känsla som jag efter så många samtal och kontakter på allehanda andra sätt vet att jag delar med så många Nyköpingsbor och boxningsfolk.
Bara att se stödet som Erik Skoglund har fått från speciellt de här grupperna är något som jag aldrig har upplevt.