Min farmor är 94 år. Hon ligger i en säng i Kalix, 106 mil ifrån mig. Personalen på äldreboendet, liksom min farbror och hans fru, tar hand om henne efter bästa förmåga.
Jag tänker ofta på henne. Karin. Kan känna hennes mjuka varma stora händer runt mina, se en tunn vinröd scarf fladdra förbi. Häromdagen såg jag en kvinna utanför Fruängskällan, äldreboendet mitt emot SN. Hon var så lik Karin att det nästan gjorde ont.
Farmor brukade stå vid spisen i den lilla tegelvillan utanför Kalix. Hon stekte farfars nyfångade fisk till katterna med och rörde ihop riktig varm choklad med grädde till oss. Jag doppade knäckemacka efter knäckemacka tills drycken svalnat. Sedan gick vi ut, lätta steg i det sommargröna gräset. Tittade på blommor, fikade i trädgården, pratade med grannarna, letade efter katterna, väntade in den natt som aldrig blir riktigt mörk i Norrbotten. En sprudlande lekfull barndom i total trygghet.
Hur känner hon nu, där hon ligger ensam i den mörka vinternatten? Där ljuset sinar och där filtarna inte längre är hennes egna? Jag undrar: Vad tänker hon på?
Motstår ingivelsen att köra bil tolv timmar i sträck för att få stryka hennes kind, men undrar samtidigt: Hur skulle hon känna om jag gjorde det?
Ja, vem vet. Det jag vet är att hon skulle älska att se mig med min dotter och att hon skulle le stort om jag stod stark på jorden. Så jag blinkar, ser åt ett annat håll och hämtar kakao, socker, grädde och mjölk. Varm choklad. Det är en bra start på dagen.