Det fanns en tid när nära på alla IFK Nyköpings division 1-matcher på fredagar i Sporthallen blev jämna. Inte sällan grejade IFK en eller två poäng genom ett avslut i slutsekunderna. Man minns heroiska mål framåt av bröderna Asp sista fem sekunderna. Men det var lika fascinerande när Djurgårdshofs målvaktsprofil Thomas Brejding hittade en öppnande passning över hela planen med fyra sekunder kvar och det blev förlust. De anammade själva namnet De Halvfeta som de hade fått av IFK Nyköpings dåvarande tränare Jakob Sundberg. Ett riktigt skönt gäng med flera profiler det där och på den tiden kunde det mesta hända i fredagshandbollen.
Det var spänningen och dofterna som var början till det här sköna konceptet – som denna fredagskväll var tillbaka i gamla sköna Nyköpings sporthall. Det luktade lite mögel, svett och handbollsklister. Kvav nästan febrik luft. Jag vet: alla de dofterna är inte bra för hälsan. Men det förstärkte fredagskänslan och tillsammans med den kunniga men ändå skönt enögda publiken var så lokal känsla som sport kan få. Ett år höll det på att bära ända upp till allsvenskan.
Konceptet har levt vidare och underhållningsfaktorn var fortfarande hög nu när topplaget Mantorp gästade den lilla inpyrda kulan där IFK ofta är klassen bättre än i stora, fina Rosvalla A. Skön känsla ändå att vara tillbaka!
Oj, vilket TRYCK det var på läktarna. Jag gillar generellt sett inte trummor och olika former av trumpeter när det gäller läktarljud, men här funkade det. Och Mantorpspelarna var till synes inte riktigt beredda på den här atmosfären. Det var IFK för hela slanten i början – men lite för få gånger som IFK-killarna överlistade en bra gårdvar i bortalaget i det skedet. För sedan tog de lite större och stabilare gästerna metodiskt över. Det var så mycket rutinerat division 1-topplag mot nykomling man kan komma MEN det var ändå skön stämning även när Mantorp kopplade greppet innan pausvilan.
* * *
När det gäller fotbollen är det ju väldigt glädjande för IFK Nyköpings supportrar att herrlaget numera finns i Sörmlandsfyran. Hatten av för nya tränaren Hampus Dahlström att få ihop ett tillräckligt bra lagmaskineri som höll i gång in i det sista – och inte tappa styrfart bara för att det sipprade ut en uppgift att även tabelltrean är klar för division 4-spel.
MEN det är inte direkt lika roligt för damlaget som bara för några år sedan var ytterst nära att kvala sig upp till elitettan. Jag var på plats i Alingsås och såg det som borde ha blivit en makalös vändning och avancemang. Nu är det i stort sett inget kvar av det laget med så mycket potential, men det finns nya talanger i klubben – och de har nu fått beskedet att det troligen inte blir spel i division 2 nästa säsong.
Serien ligger i någon sorts märklig regional gråzon mellan det nationella fotbollförbundet och Södermanlands fotbollförbund och nu har man plötsligt flyttat upp det nedre strecket i IFK:s och Tuns serie två steg! Vill man ha någon styrsel på damfotbollen måste man dels skapa ett bättre kvalsystem till elitettan och dels göra något åt sörjan i just fotbollstvåan – som knappt går att hitta när man scrollar på de olika förbundssidorna. Det här är serien som förbundet glömde och det är bara att hoppas att antingen IFK:s överklagan går igenom eller att något lag ovanför drar sig ur. För detta är INTE bra för plantskolan som har vaskat fram så många talanger som i varierande grad har fått testa i blågult i olika utvecklingslandslag.