I dag, springer 480 ghananska skolbarn på lov. Royal Best Hope School stänger igen sina portar efter ännu en termin då såväl elever som svenskarna Terese Engborg och Susanna Benckert fått visa vad de går för.
– Det var lite tufft här i några veckor när två av bussarna gick sönder, säger Terese över telefon från den ghananska landsbygden som just nu bjuder på regn och rusk.
Många elever är beroende av skolbussarna. Avståndet är långt mellan de 27 byarna som eleverna kommer ifrån och den privata grundskolan i byn Oboyambo.
– Vissa elever gick till skolan, men de flesta var hemma, säger Terese.
Hon berättar att oron började tränga sig på när endast en buss rullade i två veckor. Men i god tid till elevernas slutprov var alla bussar igång.
Terese och Susannas ideella verksamhet Together as one växer så att det knakar med skola, barnhem och fosterbarnstöd.
Men de har lagt ner barnhemmet Shalom Orphanage som Susanna startade upp 2010 i den lilla byn Kofi Ansah.
– Det har varit en tuff övergång, men det känns bra i dag. Livet som vi hade i Kofi Ansah var väldigt fokuserat på där och då. Och på barnhemmet, säger Terese, och fortsätter:
– Men vi har alltid strävat längre. Vi har sett behoven och vill hjälpa fler i Ghana.
När de svenska tjejerna startade Together as one 2014 och engagerade sig i barnhemmet Tinas Childcare och skolan, uppstod det en konflikt mellan dem och invånarna i Kofi Ansah.
– Byborna klarade inte av att vi ville göra annat, än att vara där för dem. Och när de inte accepterade att vi ville vidareutveckla vårt åtagande och ge det en chans, valde vi att lämna byn.
Många av barnen fick fosterfamiljer eller återvände till släktingar i byn när barnhemmet stängdes. Terese och Susanne flyttade till den större byn Agona Swedru, där det finns bättre transportmöjligheter.
Om de bott kvar i Kofi Ansah hade de inte kunnat ta på sig de åtaganden som de har i dag på grund av avstånden, berättar Terese.
– Genom årens gång ser man så stor skillnad i barnens utveckling. Både i skolan och privat. Bara det är en drivkraft i sig, säger hon, och fortsätter:
– Vi känner oss hemma här. Vi kan landet och kulturen. Det känns tryggt. Vi har en bra grund att stå på för våra verksamheter och åtaganden. Det är en utmaningen. Men att det är tufft, det triggar en.