I februari gick tv-legendaren i pension efter att ha jobbat på övertid i sex år. Nu ska hans vuxna barn äntligen få veta vad han prioriterade före nattningar och skolavslutningar.
Han bjuder på några kapitelrubriker i boken som kommer till jul. ”Flyga med Ayatollah Khomeini”, ”Med Carl Bildt i bakluckan” och ”När kungen slog mig”.
Kungen?
– Ja, det var den gamla, säger Bo och berättar hur en irriterad Gustav VI Adolf råkade köra armbågen rakt in i hans mellangärde.
Den nuvarande monarken har han också erfarenheter av – mer än tillräckligt för att slå fast att ”han är en festprisse”.
När Bo Holmström började på tv 1960 fanns det bara en tv- kanal och ett nyhetsprogram. Han blev en av fyra reportrar på Aktuellt.
– Jag har aldrig gjort karriär. Jag är fortfarande nyhetsreporter, skrattar han, och berättar att han inte strävat efter att bli chef.
Nyhetsreporter är väl det finaste jobb som finns, säger jag. Det håller Bo Holmström med om. Annars hade han inte fortsatt att granska orättvisor och rapportera från små och stora oroshärdar år efter år.
– Det här är ett av de viktigaste yrken man kan ha, en förutsättning för demokratin, säger han på karaktäristisk Holmströmska.
Rösten är bara hans. Lite raspig, alldeles stabil och med en ton som signalerar trovärdighet. Gör sig perfekt i etern. Men det var inte tack vare tv-rösten som han fick kortbetala utan att visa legitimation i Pressbyrån för ett antal år sedan. Expediten var i 20-årsåldern och kände igen hans röst – från en rappskiva. Introduktionsspåret på svenska hiphopartisten Blues album ”Samhällstjänst” finns att höra på Youtube. Där rappar Bosse om världens orättvisor, arbetslöshet och korrupta politiker med slutsatsen att själva fajten är det som är meningen med livet. ”Om jag inte flummar ut alltså.”, slutar han uppfordrande.
Säg ”lägg ut, lägg ut” till vem som helst över 45. Kodorden leder tanken till ett svartvitt tv- inslag där en ung Bo Holmström står i sin snygga ljusa trenchcoat och rapporterar när terrorister spränger den västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Direktsändningen misslyckades men bandades och visades i efterhand. Nu är den en klassiker.
Minnesvärd är också Bo Holmströms rapportering från bankdramat på Norrmalmstorg.
– Men det mest märkvärdiga jag har varit med om är när människan lämnade jorden och klev ner på en annan himlakropp. Jag stod i rymdkontrollen i Houston och direktrapporterade när Neil Armstrong klev ner på månen. ”That’s one small step for man – one giant leap for mankind”, sa astronauten. (Ett litet steg för en människa men ett stort hopp för mänskligheten).
Holmström kunde inte ordet ”leap” och gjorde en oprecis översättning (steg). Det grämer honom än i dag. Han har rapporterat från 17 krig. Sexdagarskriget i Mellanöstern i början av juni 1967 blev hans första. Ljudteknikern var skräckslagen och låste in sig på muggen, minns han.
– Alla blir rädda i krig men en del kan hålla känslan under kontroll. Och man ska vara rädd, annars är man dum. Det finns ingen bild som är värd livet.
Bo Holmström fyller snart 73. Livet har blivit skörare.
– Jag har fått hjärtflimmer. Det är tydligen rätt vanligt i min ålder. Det är inget man dör av men jag blir väldigt trött, säger han.
När jag googlade dig hittade jag en gammal artikel om att du hade fimpat?
– Jag tyckte det började bli larvigt dyrt. Och jag gillade inte att bli förnedrad och tvingas stå ute i regn och snöyra för att få röka.
Och spriten då?
– Det har blivit för mycket whisky. Inte så att jag har raglat och betett mig. Men det har blivit för mycket. Nu dricker jag inget, bara vin.
Bo Holmström kallar sin fru för ”hustrun”. Eva är på stan och uträttar ärenden. Undrar vad hon kommer att säga om makens första sommarkrönika i SN. Där ska han visst skriva något om matriarkatet.