Det går i vågor.
Ibland pratar alla om klimatförändringarna och ibland blir det helt tyst. Ändå var det bara i början av veckan som det kom en nyhet som vi alla kanske borde prata om. Då släpptes siffrorna över koldioxidhalten i atmosfären för 2016. Och det var rekordhögt på 403,3 ppm (miljondelar).
Jag kommer ihåg för bara några år sedan när jag som miljöreporter rapporterade om klimatförändringarna och forskarna fasade för att koldioxidhalten skulle nå den symboliska gränsen 400 vid ett enstaka tillfälle ett år. Under förindustriell tid låg koldioxidhalten under 300 ppm och inte på många tusen år har det varit så mycket koldioxid i atmosfären som 400. Och nu är alltså snittet för hela 2016 en bit över 400.
Det går fort. Så fort att vi ibland inte orkar förfäras över det.
Och medan EU ägnar sig åt Brexit, Katalonien och andra interna frågor kommer hjälp från ett oväntat håll: USA. Vad den är värd återstår att se, men samtidigt som presidenten gör vad han kan för förneka klimatförändringarna och bekämpa förnybar energi jobbar Kaliforniens demokratiske guvernör Jerry Brown desto hårdare för att minska utsläppen. På lördag åker han på en rundresa i Europa, men kampen mot klimatförändringarna går inte fort.
Det går långsamt.
Överenskommelsen att försöka begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad som träffades i Paris för två år sedan blir mer och mer avlägsen. I veckan rådde i stället FN-experter världens ledare att förbereda sig på en temperaturökning på minst 3 grader i slutet av århundradet. Och det är något som vi borde prata om.