I lördags var det fullsatt i dansbanan i Nävekvarns Folkets park när han och Roland Larsson som äldsta bandmedlemmar kom och spelade för tjugoförsta året i rad. Det är en fin prestation liksom att parken med frivilliga krafter lever och även serverar mat och dryck åt den som vill ha.
Varmt och nostalgiskt var det, ibland inte på topp, och sången var så där. Men ändå dansant så det ryckte i åtskilliga ben. Medelåldern på 70+ kan dock göra att man kan fundera på hur denna musik ska överleva? Nå, alla låtar gör väl inte det, och i lördags var det ett antal som inte fick mig att tända.
Även i ljudbilden var det ojämnt, så att kornett och trombon hade behövt lyftas fram och saxofon och bas dämpas något. Men samtidigt var det Erik Persson som gladde mest med glöd i sin lur. Dock föredrar jag klarinett i musik som denna, för den joddlar omkring och sticker ut bättre i samklangen.
Allra bäst var sådant som slutet med Royal Garden Blues och Going Home, med bra tryck och fina solon. Berömmas ska också Gerhard Johansson för väl förberedda presentationer, informativa och roliga, liksom en och annan klurighet på vers och en småfräck limerick.