Barn Det här förälderiet. Att ”sätta barn till världen”.
Men sen då? Vems ansvar är vad?
De små barnen. De ska in på förskola. Från ett (1!) års ålder. Där ska förskolan lära dem om livet. Hur en ska göra. Å vara. Å bete sig.
De större barnen. De ska gå i skolan. Där ska skolan lära dem om livet. Hur en ska göra. Å vara. Å bete sig.
Å när det är något. När de mår dåligt. Har en diagnos. Eller bara är trötta. När de inte beter sig.
Då ska skolan fixa det.
Å kan inte de. Då ska BUP göra det. Eller HAB. Fixa det.
Å om barnen sen kanske börjar röka. Dricka. Eller med droger. Om de bråkar å stökar å busar. Gör eller kör olagligt. Inte beter sig.
Då ska polisen fixa det. Polisen måste hålla koll. Se till att barnen beter sig!
Det känns inte riktigt riktigt det där. Om ni förstår vad jag menar?
För på riktigt. Vems ansvar är vad?
Är inte ansvaret för våra barn något vi har gemensamt? För alltid?
Är det inte vårt ansvar att ta hand om de små så mycket vi kan i början av deras liv? Vara deras trygghet? Att gå på stan på helger å kvällar? Finnas där? Vårt ansvar att lära oss allt vi kan om våra barn och deras eventuella diagnoser å svårigheter? Att försöka förmedla det till skolan å vara i skolan ända tills en ser att skolan förstår å anpassar å barnet känner sig trygg å faktiskt kan å vill? Vårt ansvar att se till att lagen följs?
Det är inte lätt. Det här förälderiet. Veta vad som är rätt. Men en måste försöka! Alltid å mycket. Å göra en hel del fel.
En orkar inte alltid. Men gör det ändå.
Varenda dag å stund.
Det ÄR inte lätt!
Men en måste ju ta varje sak som kommer å göra det bästa av det.
Jag känner att det är mitt ansvar att visa mina barn livet. Å hur det kan levas. Hur en kan göra för å klara vardagen. Må bra. Alltid finnas här.
Att lägga en så stabil grund som möjligt för att de ska kunna välja sin egen rätta väg i livet sen. Mitt ansvar att uppfostra mina barn till trygga å ansvarsfulla individer.
För det måste ju börja hemma med oss föräldrar?
Jessica Kirjavainen