– Förra året gick jag och min man Thomas en bit av leden. Tjejerna var nyfikna så vi tänkte att vi kunde göra om det tillsammans med dem i stället för att ligga på playan. Det är en chans till rekreation, träffa människor och lära sig lite av språket, säger Ulrika Öhlin Alberti, 45 år.
Selma Skoglund märkte hur vandringen stärkt de vuxna i familjen.
– Mamma och Thomas var glada när de kom hem förra året så jag förstod att vi också skulle göra det, säger hon.
Men de tankarna hade hon inte i huvudet när hon öppnade paket på julafton och fick en stor ryggsäck.
– Jag fick samma sak och då fattade vi inte varför, säger Josephine Alberti.
Nästa paket blev en sovsäck och slutligen en flygbiljett till Madrid. Då kunde de vuxna inte hålla tyst längre. På sommarlovet väntade en lång vandring.
Hela familjen med Ulrika Öhlin Alberti, maken Thomas Alberti, 48 år och barnen Josephine Alberti och Selma Skoglund bor i centrala Mariefred. Kontrasten mellan det bekväma livet i Sörmland, jämfört med att bära allt man har med sig på ryggen mil efter mil, gör pilgrimsvandring i norra Spanien och lägenheten i Mariefred till yin och yang.
På midsommarafton flög hela familjen ner till Madrid. För tjejerna blev dygnet i Madrid spännande men snart hoppade familjen in i en hyrbil och for norr ut till spanska Léon. Där började den 25 mil långa vandringen väster ut till Santiago de Compostela där man nästan kan känna den salta havsdoften.
Längs hela leden finns härbergen vandrare. Där stämplas pilgrimspassen med unika stämplar på varje ställe. Det blir ett bevis för att vandrarna verkligen har gått eller cyklat sträckan. På härbärgena umgås människor från hela världen med varandra.
– Varje dag avslutas med en trerätters pilgrimsmiddag och så mycket vin man vill ha. Sedan ligger alla i stora sovsalar och läser eller samtalar. Det är väldigt mysigt. Redan klockan fem på morgonen kan man höra hur en del är uppe och prasslar för att fortsätta vandringen. Vi var ofta sist ut klockan åtta på morgonen, berättar Ulrika Öhlin Alberti.
Familjen träffade många intressanta människor, som tysken som gick från München och en mor och hennes son från Sydafrika, som gick leden för att få göra något tillsammans. Sedan vandringen förra året fick de vuxna en vän för livet i Amy Whetsel från Los Angeles som de snart ska hälsa på.
– Många går för rekreation, att hitta sig själva och få tid till eftertanke säger Ulrika Öhlin Alberti.
Mat, husrum och tvättmöjligheter finns överallt så rekommendationen är att gå lätt packad.
Leden passerar små byar med tio invånare så väl som städer som Astorga och Ponferrada. Familjen träffade inte på många barn eller unga. Det gjorde de båda systrarna populära bland de unga pojkarna i de små byarna.
– De träffade på massor av killar som de satt och gungade i lekparken med när vi hade gått klart för dagen. Det var lite svårt med språket för de är inte jättebra på engelska, säger Ulrika Öhlin Alberti.
De båda systrarna kan inte hålla sig för skratt och avslöjar några av smeknamnen de gav killarna.
– Grå tröjan, Blå tröjan och Röda shortsen som var favoriten, säger Selma Skoglund.
Var det inte jobbigt att gå?
– I början var det lugnt sedan blev det jobbigt och man fick ont i fötterna, säger Josephine Alberti.
– Jag tyckte att det var jobbigt när de som cyklade åkte förbi oss, säger Selma Skoglund.
Men klagade gjorde ingen, alla fyra i familjen bet ihop och gick med Santiago de Compostela som en mental hägring någonstans där framme.
Vad var det bästa?
– Det var häftigt att se allt, en häftig upplevelse, säger Selma Skoglund.
Kan ni tänka er att semestra på samma sätt igen?
– Kanske när jag är äldre, men då vill jag cykla, säger Selma Skoglund.
– Jag kan tänka mig att göra om det, säger Josephine Alberti.
– Ja, men nästa år blir det beachen, avslutar Selma Skoglund.