"Om du kommendera din häst, kan du möjligtvis få den att excersera, men aldrig att dansa."
Orden är Bent Branderups men Anna Lindh står bakom dem fullt ut. Så var kanske inte fallet för 20 år sedan då hon för första gången besökte en av hans kurser, men nu är hon som hon säger frälst. Hon har utbildat sig i Danmark och har numera nått väpnargrad i riddarskapet.
– Riddarskapet är inte till för maskerad utan för att fånga upp och sprida kunskap om AR, poängterar Anna, som har elever så långt bort som i Finland.
Men vad är då AR? På nätet finns det olika förklaringar; en av dessa är att man utbildar hästar som man gjorde på 1500-talet. Då när hästen användes i krig.
Det är lite som spanska ridskolan alltså?
– Helt klart. Vi har med allt från levad till skolsprång av alla dess slag, även om det inte är så många som gör det.
Anna och El Diablo tränar på levader och har börjat nosa på terre-à-terre, men har inte gett sig på skolorna över mark.
– Jag funderade faktiskt innan du kom på hur jag skulle förklara det här med AR enkelt. Och det jag kom fram till är att det är en kombination av att ta tillvara det historiska och kombinera det med modern kunskap om hästens biomekanik. Om man ska ta sig rätten till att rida på hästar vad är det då vi ska göra när vi sitter på ryggen för att det ska vara så biomekaniskt korrekt som möjligt, för det handlar om hållbarhet? För det finns så många skadade hästar, så många avlivade hästar, allt för att vi ska rida för vårt nöjes skull.
Anna är passionerad med vad hon håller på med och det märks.
Det biomekaniska är alltid i fokus. Anna berättar om vikten att inte störa hästens naturliga rörelser.
Mycket av AR-träningen genomförs från marken. Med häst och ryttare sida vid sida.
Något som varit positivt i sommar då hennes El Diablo drabbades av fång och inte fick röra på sig så mycket. I stället har duon tränat i stort sett stillastående.
– Jag låter honom förflytta vikten från en sida till den andra. Från framsida till baksida, från ena benet till det andra.
Den 15-årige skimmeln, som är en korsning av PRE/svenska kallblod, ser faktiskt ut som en stridshäst när han börjar arbetet på banan. Huvudet höjs, nacken kröks, och när han lyfter benen i något som kan liknas med piaff, så dansar Anna med vid sidan om.
Måste man ha någon speciell hästras för att hålla på med AR?
– Vi betonar att AR är till för alla hästar. Så bland mina elever har jag allt från shetlandsponnyer till iberiska hästar och kallblodstravare.
Anledningen till att Anna började med AR var för att hon hade en häst med stora benproblem.
– Och då var det många som ryckte på axlarna åt det; veterinärer och tränare. De tyckte att jag skulle acceptera det, att jag hade en problemhäst, men jag ville ha ett svar. Och efter att jag började med AR var den hästen aldrig halt mer, säger Anna och fortsätter.
– Tyvärr är det så att många har sökt sig till AR som en sista utväg när inget fungerar. Så vi har haft lite den stämpeln tidigare att vi är som någon slags sjukgymnastik för hästar som inte fungerar...eller tanter som inte vågar att galopper.
Det sista tillägget kommer med ett skratt.
Annas tekopp i sadelkammaren säger nästan allt. På den står det : "Dressyren är till för hästen, inte hästen för dressyren".
– Dressyren är till för att bygga upp hästarna, vi har inte fått hästarna för att vi ska rida dressyr, säger Anna.