Distiansritten har gått från att vara en tävlingssport som avgjorts i omväxlande terräng och miljöer så har förflyttats till mer släta underlag där det gäller att galoppera hela tiden.
– Jag började med distansridning för att jag ville tillbringa mer tid med min häst, och det får man verkligen göra i den här disciplinen, fortsätter hon.
Vadsbrosjön ligger blå nedanför sädesfältet.
Det är här på gården Däntersta som vännen Maud Strandin har sin 17-årige valack och det är här vi stämt träff. Maud är grenansvarig för just distansridning i ÖSLR och hon har hållit på med sporten sedan 1997. I Nyköpingsklubben har disciplinen funnits sedan 2016.
Cecilia, som liksom Maud bor i Flen, har tidigare tävlat för Roslagen, men bytte i år klubb. Tanken var att de gamla vännerna skulle ge sig i kast med NM i Norge senare under sommaren, men den tävlingen är inställd. I dagarna blev det klart att lag-SM arrangeras.
– Vi har tre hästar som skulle kunna gå, men jag tycker att vi behöver ett fjärde ekipage (de tre bästa ekipagen räknas i en lagtävling, vår anmärkning). Dessutom är en av hästarna dräktig så det är direkt olämpligt, säger Maud.
Distansritt kan vid första ögonkastet verka som en ganska enkel sport att hålla på med. En häst, en ryttare och så många mil i skogen. Men riktigt så simpel är inte sporten. Under en 16-milsbana – alla mästerskap avgörs just på den distansen – är det ett antal kontrollpunkter på banan där hästarnas puls och hälsotillstånd kollas. Inte ens när man gått över mållinjen kan man vara säker på att ha klarat sig, då väntar sista veterinärbesiktningen. Hästens puls ska alltid gå ned till 64.
– Och har man en häst som Mac här, säger Cecilia och stryker Mauds arab över mulen.
– Ja, då kan man dra förbi vid de där vilopauserna. Han hämtar sig snabbt.
Mac Attraction är helt cool och står bara och väntar på Mauds nästa kommando. Det är skillnad när det är tävlingsdag.
– Jag får bromsa honom den första milen. Jag är lite feg, jag tycker det är läskigt när det går fort. Då ser jag alla saker som kan hända.
Sedan duon startade med sporten har den förändrats. Från att vara en tävlingsform som tog ekipagen till och med in i städerna, så har den blivit mer galoppbetonad.
– Nu ska det bara gå fort. Speciellt i de internationella tävlingarna, men det avspeglar sig även nationellt, säger Cecilia och minns tillbaka på klättringar uppför slalombacken i Sveg.
Båda tycker att förändringarna inte är så bra. Samtalet halkar därefter in på shejk Abdul Aziz Bin Faisal Al Qasimi som för några veckor sedan dömdes till 20 års avstängning för att ha dopat sin häst och utsatt den för nervblockering.
– Ja, det är synd att sporten uppmärksammas då. Men det är inget att säga om. Doping sker i alla sporter. När jag tävlade i VM 2012 så vann han och på andra och tredje plats slutade sönerna. De tävlar helt enkelt i en annan klass.
Groomen, i det här fallet Cecilia Hellesen Hansen, ser till att ge hästen vatten och kyla ned den under vilopauserna.
Just nu har Cecilia inte någon inkvalad mästerskapshäst utan en gröngöling på fem år, Milian. I distansritt är det inte enbart hästen som ska kvala in till de olika distanserna utan även ryttaren.
– En häst behöver en godkänd tävling för att gå upp en nivå och ryttaren två, säger Maud.
Det finns fem nivåer där den svåraste innebär tävlingar på mellan 14-16 mil. Maud och Cecilia tycker att alla ska testa nivå 1. Där är tävlingarna max fem mil långa.
–Där finns det alla typer av hästar, till och med shettisar, säger Maud.
När man kommer upp på längre distanser är araben outstanding. Den hästrasen är gjord för längre ritter.
– Min Mac gick tidigare inte framåt, men det är det inga problem med nu, säger Maud och skrattar.
Eftersom tävlingssäsongen är kort gäller det att välja rätt tävlingar...och kanske satsa på en del internationella starter också. Det finns till exempel bara två 16-milsslopp i Sverige.
Distansritt är ingen direkt märkessport. Maud har på sig vanliga tajts när hon tävlar, en pikétröja och gympaskor – alltför att klara av många mil på hästryggen.
– Det kan bli skavsår, men oss ryttare är det ingen som bryr sig om. Hästarna går före, säger Cecilia med ett skratt.
Hästarna har plastträns och det finns även plastsadlar att köpa. Man använder en hel del vatten under en tävling och hade man läder så skulle de snabbt förstöras.
Precis som i ett galopplopp så måste varje mästerskapsryttare med sadel väga minst 75 kilo, gör man inte det får man hänga på vikter på sadeln.
En skillnad till är att man inte kan tävla så ofta, bara under sommarhalvåret, vintern ägnas åt att bygga upp konditionen. Och så måste hästarna få ordentlig vila mellan tävlingarna.
– Efter ett åtta milslopp få min häst vila minst åtta dagar. Så man har inte många chanser att kvala till mästerskap om man inte tävlar internationellt, säger Cecilia.