John började med en piruett i första böjen. Då är man inte så stor.
– Nej, det kändes jäkligt synd för det var ju faktiskt i det heatet som jag hade klart högst åkfart sen. Jag tog ju in ganska mycket på de där framme, säger John.
Starkt det. Och det blev inte mindre nervkittlande av att han var ytterst nära att köra rakt in i vådligt vurpande Pontus Aspgren i Johns andra heat.
– Ja, det var ganska otäckt där eftersom det gick så fort där han föll framför mig och jag var bara så här långt ifrån att toucha honom ovh då hade det varit en jättekrasch för mig, säger John och måttar upp femton-tjugo centimeter mellan händerna där han står vid depåkanten efter ett gott dagsverke.…
Och så en egen vurpa i första böj där det beordrades omstart för samtliga. Sedan flöt det på.
Och John var nöjd när han stod och följde slutdramatiken med de bägge Gripkompisarna Kim Nilsson och Fredrik Lindgren.
– Ja, det var en skön känsla att köra inför så här mycket folk och på hemmaplan. Jag får vara nöjd med det jag presterade nu när starterna inte funkade tyckte jag att jag ändå körde ganska smart där ute på banan.
Men tro inte att han gottar sig så länge över det här.
– Nej, redan nu är den här upplevelsen glömd. Jag ska göra allt för att köra så bra som möjligt i JSM-finalen. Det blir skittuffa heat där också och det finns ett par-tre förare som "ska" vara lite bättre. Jag vill inte snacka medaljchans, men lovar att jag ska göra så gott det bara går. Det är så jämnt att jag kan komma sjua – men också etta.
Det måste vara inspirerande att vara i det här läget inför ett hemma-SM?
– Otroligt inspirerande! Varje år har jag tagit ett litet steg på trappan uppåt i utvecklingen.Men också nervöst för att det är på hemmaplan. Jag kan banan ganska bra, vet hur man ska åka. Det är extra press men samtidigt skönt.
– Jag har varit nervös ett tag, men det är bara att köra som vanligt, inte göra mer än vad det är och hålla nerverna inom sig