– Jag och Per (Häll) hade fått en plats i mixedklassen, men han kvalade till Ironman på Hawaii och insåg att han inte kunde göra allt. Så då fick jag försöka hitta någon annan och skapa ett lag på nolltid. De flesta som var i form var ju redan med i ett lag, säger Nina.
Valet föll till slut på Anna Sporrong.
– Vi hade inte mycket tid att förbereda oss, det blev ett par simpass. Det är ju vattnet som är den osäkra biten i Ö till ö på Utö.
Varför det?
– I damlaget måste jag ligga först i simdelen, jag är en starkare simmare än Anna. Och så var jag osäker om jag skulle orka om det blåste storm. Men vädergudarna var med oss. Vi hade både lugnt vatten och medvind. Så det var fantastiskt. Det var en jättefin upplevelse.
Duon vann Ångaloppet tillsammans i somras.
– Men det här är inte riktigt samma sak. Där är man inte sammankopplade och Ångaloppet är ju mer en sprint. Ö till ö är en ultratävling. Det går knappt att föreställa sig att man ska orka en hel dags tävling. Man får disponera krafterna på ett helt annat sätt.
Nina berättar att topplagen är otroligt samtränade.
– Det krävs lång förberedelsetid. Man går bland annat igenom hur man ska förbereda sig inför svackorna i loppet. Man måste veta hur långt man kan gå med sin lagkompis. Det hjälper inte att en "väggar" i löpningen, då kommer man ingenstans. Kroppen tar ju stryk under en sådan här dag. Man ska springa en halvmara när man hållit på i fem-sex timmar.
Att veta vad man ska stoppa i sig under loppet, som mäter 65 kilometer löpning och tio kilometer simning, är en vetenskap i sig.
– Jag hade en dipp på Nämdö och då peppade Anna mig och hennes pappa. Han sa "tröttheten är övergående". Jag nickade och så körde vi på. Men jag tänkte "hur fasiken ska man ta sig i mål".
En varmkorv gav bra pepp också.
– Den gjorde susen. Den långa simningen mitt i loppet, Grissimmet kallat, var jag orolig för också. Det är 1400 meter rakt ut i öppet hav, men det gick superbra det också. Man var kall och stel när man kom upp, så det enda man fokusera på då är att inte ramla.
På Ornö, där halvmaran ska klaras av, kändes det som om loppet aldrig skulle ta slut.
– Då höll vi bara positionen. Vi skulle bara ta oss i mål. Vi pushade varandra. Det var bra teamwork. Till slut gick det, säger Nina.
I mål kom tjejerna på tiden 9.44,37. Personbästa från 2018, Ninas första och enda Ö till ö-lopp, spräcktes inte.
– Då sprang jag med Erik Blomberg i mixedklassen. Vi hade nio timmar och någon minut. Tävlingen året efter så blev min partner skadad och vi bröt efter sex timmar. Sedan fick jag barn och pandemin ställde in tävlingar så i år hade jag egentligen inga mål.
Blir det fler race med Anna nu?
– Det har vi inte bestämt. Säsongen nu är ju slut, men man får mersmak definitivt. Man får bara välja bana också lite efter vilka styrkor och svagheter man har. Men det var en fin avslutning på säsongen, säger Nina och berättar skrattande om hur det egentligen känns att gå i mål i en swimruntävling.
– Vi kallar det en förlossning. När man vill gå hem är det nästa färdigt, då är det bara att trycka på. Belöningen att gå över mållinjen är som att få ett barn i famnen. Männen skakar på huvudet åt den liknelsen, men det var lyckotårar när vi gick över mållinjen i år. Det var känslosamt.
Vann damklassen gjorde Team Stena Recycling – Helena Sivertsson och Ulrika Eriksson – med en tid på 8.35.55.