Wubite Zewdu Svanborg träffade sin man Dennis Svanborg på en taekwondoklubb i Uppsala. Det sa klick och hon bestämde sig för att flytta hit. Nu har paret två döttrar, Gabriella, 6,5 år, och Mikaela, 3,5 år.
– Det var kärlek vid första ögonkastet, säger maken Dennis Svanborg.
Några hårstrån av Wubite Zewdu Svanborgs hår har letat sig fram på hennes kind och han smeker tillbaka dem på sin plats bakom örat.
– Nja, kanske inte riktigt, men nästan, säger han leende.
Paret möttes i Uppsala, givetvis under träning i en taekwondoklubb. Dennis kunde genast se att kvinnan från Etiopien hade hållit på med sporten i ganska många år.
– Hon var snabb som en kobra, säger han.
Wubite själv ville inte visa hur mycket hon kunde utan försökte mörka.
– Jag var ju där för att lära mig något, säger hon.
Vi träffas i Mulina world taekwondos träningslokal bakom Sunlight. Den hyfsat nybildade föreningen – startade för två år sedan – delar den med Nyköpings Bushidoförening. Dennis Svanborg var annars med och startade taekwondoklubben i Oxelösund 1976.
– Den var den andra i Sverige på den tiden, så jag har varit med från början. Då tränade vi i Nickolaiskolans gympasal och trägolvet gjorde att det var risk för att man fick stickor i fötterna, säger han.
Wubite Zewdu Svanborg har gått den tuffa vägen också. Några träningsmattor fanns det inte på hennes gym i Etiopien utan det var en tunn plastmatta över betong.
– Det finns de som startar på asfalt. Man lär sig "the hard way", säger hon.
– I Etiopien tränar man taekwondo som vi gjorde på 1970-talet. Det är traditionellt och direkt från Sydkorea. De har inte gjort några förändringar. Där är det på riktigt. Om jag skulle ta hit 50 taekwondoutövare från Etiopien skulle Sverige tappa luften, flikar maken i.
Just tuffheten, att aldrig ge upp, att alltid lyssna på sin tränare – det tycker Wubite Zewdu Svanborg inte riktigt finns i den svenska mentaliteten.
– Någon kan få ett blåmärke och så slutar de. I "martial art" förväntar man sig att man ska skada sig. Om jag skadat mig? Var ska jag börja? säger hon skrattande och visar bland annat sina "misshandlade" skenben som fått väldigt många sparkar.
– Har man inga ärr så känner man inte till "the beauty of the sport".
Emilio Madrid och Kevin Milton ska gradera upp sina vita bälten och tränar extra för Wubite Zewdu Svanborg.
Wubite Zewdu Svanborg växte upp i Etiopiens huvudstad Addis Abeba som äldsta dottern till en ensamstående mamma. Hon ville börja med taekwondo samtidigt som sin lillasyster men fick vänta till sista året på college. "Mamma ville att jag skulle fokusera på studierna" som hon säger. Då hade redan systern Marshet Zewdu vunnit sin första nationstävling, tagit svart bälte och slagit sig in i landslaget.
– Men det gjorde ingenting. Jag hade varit med henne på träningar och tävlingar så det var mina kompisar också.
2013 öppnade systrarna ett taekwondogym tillsammans. Det 75:e i huvudstaden, men det första med två kvinnliga tränare.
– Men det var inga problem. Jag är "business minded". Och även om våra kunder var större och äldre så fanns respekten där. Det behövdes bara en blick från min syster och mig och så gjorde de vad de skulle, säger hon och ger mig prov på "blicken".
Wubite Zewdu Svanborg har fortfarande kvar gymmet men numera drivs det av en kompis. Systern driver ett helt eget och är dessutom personlig tränare med privata kunder.
Wubite Zewdu Svanborg
Kampsporten är stor i Etiopien och Wubite Zewdu Svanborg berättar att klubben betyder så mycket mer än träning.
– Efter ett träningspass där kan vi gå och handla mat tillsammans och sedan laga den. Jag brukar alltid säga "taekwondo is the way of life", och det stämmer. Vi är en familj.
Just den samvaron har hon inte hittat i Sverige än även om hon ibland tar hem föreningsmedlemmar till familjens lägenhet för att köra lite extra träningspass. Det var där Emilio Madrid och Kevin Milton egentligen skulle har tränat den här onsdagen – en gradering väntar – men på grund av intervjun har hela familjen samlats i träningslokalen i stället.
Wubite Zewdu Svanborg har funnit sig till rätta i Sverige till slut även om hon saknar sitt hemland. Hon pratar med sin mamma varje dag – "ibland tio gånger om dagen" – och har fått jobb som måltidsbiträde. Drömmen är att kunna bli kock.
Hon blir mest ledsen över den tråkiga bild som vi svenskar har av hennes land.
– Visst det finns fattigdom och just nu är det lite oroligt politiskt sett, men alla är varma. När någon där nere ler vet man att de menar det, det är inga "fake-smiles".
– Och ska man köpa snygga skor, moderiktiga, så ska man åka dit och handla, flikar Dennis Svanborg in.