Joséphine Meunier-Lemoine flyttade till Nyköping när hon var elva år, då hette hon Josefin Henning.
– Det var där jag började tävla och där jag började min tränarkarriär. Så det är mycket känslor nu. Det är som att komma hem. Jag vet att det finns mycket att göra, men jag vet också vad Nyköping var för tennisstad för 20 år sedan.
2003 flyttade hon till Frankrike, men Joséphine Meunier-Lemoine var trogen Nats (Nyköpings allmänna tennissällskap), som klubben då hette, och höll i några sommarläger.
Hon kommer annars närmast från Linköpings TK där hon var klubbchef i fyra år. Det var ett slitsamt jobb eftersom föreningen inte hade en lokal att träna i.
– Nu har vi fått en hall men det har inneburit vissa ekonomiska förändringar. Jag var den enda heltidsanställda där och de kunde inte ha mig kvar. Men jag hörde av mig redan i somras till Nyköping och sa att "om ni någonsin behöver hjälp, så är jag redo att hoppa in". Så på något sätt blev det bra. Det finns en mening med allt som sker.
Nu blir titeln huvudtränare samt sportchef.
– Jag börjar på 50 procent. Det är en nystart för klubben och man jobbar med ekonomin. Men vi hoppas att kommunen kan gå in och hjälpa till så att tennisklubben ska kunna finnas kvar. Då kan vi verkligen satsa och erbjuda alla som vill att spela tennis.
Joséphine Meunier-Lemoine har dessutom en 30-procentig tjänst på tennisförbundets region öst där hon framförallt jobbar med ett projekt som heter "Tjejsatsningen 2.0".
– Det handlar om att hålla kvar tjejer inom svensk tennis på ett eller annat sätt.
Vad är det första du kommer att göra i NTK?
– Jag vill lära känna alla spelare och marknadsföra oss. Folk ska veta vem jag är och jag ska få ett ansikte på dem. Vi ska ut och träffa barn och ungdomar i skolor och de ska få komma hit och testa. Det är något av det viktigaste till en början.
Hon ser också fram emot att jobba ihop tränarteamet som består av sju–åtta personer.
– De flesta är yngre men det gamla gardet är kvar från min tid. Det är Anders Stensson, som var chefstränare när jag tävlade, och Joakim Rosenberg. Han och jag jobbade tillsammans som tränare när vi var ungdomar. Så vi återförenas och bara där är det sjukt mycket känslor. Det känns nästan overkligt, säger hon och blir känslosam igen.
– Jag vet redan nu att det inte bara kommer att bli 50 procent för mig, för går man in för det, och brinner för det, så finns det inga gränser.