På väg till starten. Snart ska Catrine Gustafsson slänga sig i den iskalla fjorden.
– Det är inte alla som får chansen att starta. Tillhör man inte eliten får man hoppas på en lott. Jag hade försökt en gång innan och nu vann jag, säger hon.
Det är drygt en vecka sedan Catrine Gustafsson gick i mål i tävlingen som kan kallas ett extremt triathlon.
– Jag har kört sex fulldistans Ironman tidigare, men den här är speciell...kallare och på högre höjd.
Tävlingen startade med simning. Vid fem på morgon fick de 230 deltagarna slänga sig i den 400 meter djupa fjorden. Det var 15 grader i vattnet där de hoppade i, 13 vid målet. Och bäcksvart.
– Jag var lite skraj innan. Det är inte farligt, farligt, men man måste mentalt stå ut med kylan, erkänner Catrine.
– Det kändes ganska okej när man hoppade i men efter ett tag så började man inse att man skulle vara i en och en halv timme till...då blev det tuffare. Jag är van att simma långt men det var jobbigt med kylan.
Efter två timmars crawlande var det dags för cykelsträckan. Catrine fick hjälp med av och påklädning, men det tog ändå 20 minuter.
– Det brukar vanligtvis bara ta ett par minuter men jag kunde inte ens räta ut mina händer. Jag visste att första delen av cyklingen bestod av en tre mil lång backe uppför ett fjäll, så det var en tröst. Jag skulle bli varm igen.
Hardangervidda var kall, blåsig och regnig, men Catrine hade plockat på sig rejält med kläder.
Uppe på Hardangervidda stötte Catrine på nästa problem.
– Det regnade, blåste och var bara två grader. Men det som var väldigt bra var att vi hade medvind. Så efter att ha cyklat två timmar i uppförsbacke så kändes det inte så farligt. De som var support till mig hade det värre...för det var verkligen kallt.
Efter åtta timmars cykling (18 mil) – deltagarna cyklade upp- och nedför fyra fjäll – var det dags för löpningen. Vid det laget hade Catrine klarat av två så kallade cutoff-tider.
Cykeln ska bytas mot löpskor. En tredjedel kvar av loppet.
– Man var tvungen att klara simningen på två timmar och en kvart och cyklingen runt nio timmar. De första 25 kilometerna av löpningen var ganska tråkig på landsväg, men lättsprunget. Sedan skulle man klättra. De kallar det för Zombie hill.
Sju kilometer uppåt, de 160 bästa får sedan fortsätta upp till en topp och sedan dra på sig en åtråvärd svart t-shirt. De andra får svänga av och springa en annan väg i mål och få en vit t-shirt.
Här går det fortfarande relativt lätt för Catrine.
– Jag hade varken mål eller kapacitet att hamna bland de 160 bästa. Det är ett mål att tycka det är kul också. Men det hade varit cool att få göra det, säger Catrine, som slutade på runt 200:e plats efter att ha varit ute 17 timmar.
Men hon är glad att ha gått i mål. Innan zombiebacken gick hon nämligen in i väggen.
– Jag sprang fram till backen och tänkte sedan att jag skulle gå raskt uppför den, men det gick i slowmotion. Jag hade slutat få i mig energi. Jag mådde illa och blev yr. Men efter lite hulkande i vägkanten mådde jag bättre, säger hon med ett skratt.
Kolfibercykeln hade Catrine Gustafsson nytta av på Hardangervidda. Då gick det fort i medvinden.
Catrine började med triathlon 2013 och har gått från sprintdistanser till extremtävlingar.
– Jag tycker det är coolt att jag kan göra det. Jag är ju ganska vanlig. Jag har inte satt hela livet på paus för att göra det. Jag tränar runt tio timmar i veckan i snitt. Det blir lite mer på sommaren på grund av cyklingen.
Vad ska du göra härnäst?
– Jag gillar sådana här upplevelse tävlingar, men vanliga Ironman är roliga också. Jag skulle vilja göra Kalmar igen och se om jag kan förbättra min tid. Men närmast är en tävling på västkusten, Icebug Xperience West Coast Trail, där man springer tre dagar i rad, 75 kilometer totalt.