A
Foto: Magnus Grimstedt
Det är en lite snörvlig rockstjärna som möter tidningens reporter på Konditori Chic på Södermalm i Stockholm.
– Just nu bestämmer jag låtordning, fixar lite arr, styr upp rep, kommunicerar med musikerna. Det ska bli fantastiskt kul att göra premiär i Nyköping, säger Staffan Hellstrand.
Han är "egocentrisk" när det kommer till låtlistan, säger han.
– Jag kanske struntar i någon låt som folk vill höra och kör någon udda grej istället. Men de flesta av mina kända låtar kör jag.
Har du det i dig att skippa "Lilla fågel blå"?
– Nej, jag tror folk skulle se det som arrogant. Men jag kan erkänna att den inte är särskilt kul att repa.
Nu låter jag som Thomas Di Leva, men det är så
Det bästa med att uppträda, säger Staffan Hellstrand, är energin.
– Det är mycket kärlek. Nu låter jag som Thomas Di Leva, men det är så. Det blir en spiral uppåt som är rolig att uppleva. Jag är aldrig så mycket i nuet som på scen.
Man har hört musiker prata om det där utbytet förut. Kan du beskriva vad som händer i ord?
– Nej, det går nog inte riktigt. Det är energi, lycka och känsla av meningsfullhet.
Jag köpte min första Beatles-singel bredvid Princess
Staffan Hellstrands allra starkaste minne från scenen är från rockklubben The Tivoli i Helsingborg. Det var i mitten av nittiotalet och stället hade precis öppnat när han skulle spela.
Haken var bara att The Tivoli var under bombhot från Hells Angels.
Dagen innan hade en outlöst handgranat kastats in i lokalen.
– De hade tydligen inte "visat tillräckligt med respekt". Jag sa åt mina musiker att de inte behövde köra om de var rädda, men jag blir mest arg på sånt där.
Spelningen startade vid midnatt, inget sprängdes i luften och i slutet av spelningen ville publiken ha mer – då skrek en adrenalinstinn Staffan Hellstrand ut ackorden till Neil Young-dängan "Hey hey, my my".
Staffan Hellstrand fotograferad för en intervju med Eskilstuna-Kuriren 1999.
– Vi stod i en kvart och skrek "hey hey, my my, rock'n'roll will never die" med publiken. Sedan sov jag inte på två dygn, jag var så speedad. Låtlistan har hängt kvar i 25 år på väggen där.
Staffan Hellstrand föddes år 1956 i Stockholm och flyttade som femåring till Nyköping – närmare bestämt till Repslagaregatan 2.
– Det var första huset i järnvägskorsningen. Då hette det träbron och stenbron på Nyköpingsdialekt. Jag gick träbron till lekis i Nöthagen. Sen gick jag lågstadiet i Högbrunn.
1965 flyttade familjen till en villa på Svanvägen i Rosenkälla.
– Jag gick Rosenkällaskolan i mellanstadiet, Borgmästarhagen i högstadiet och Tessinskolan i gymnasiet. Sedan blev det ett år i USA med föräldrarna också.
Låtskrivaren säger att han bara har positiva minnen från Nyköping.
Det var en bra stad att växa upp i, lagom stor
Vi var väl lite local heroes
Han beskriver en uppväxt i ett borgerligt medelklasshem. Han var med i Nyköpings FNL-grupp som demonstrerade mot Vietnamkriget. Men det var inte särskilt mycket rebellstämning hemma, föräldrarna Eric och Inger Hellstrand var "ganska frisinnade".
– Pappa var kärnforskare på Studsvik och morsan utbildade sig till lärare och jobbade med det hela livet.
En person han minns lite extra från skoltiden var svenskläraren Bengt Bylund. De hittade varandra, trots politiska meningsskiljaktigheter.
– Bengt var moderat. Han jobbade till och med för Moderaterna – och jag var jättevänster. Men han var smart, trevlig och kunde kommunicera bra. Samtidigt fanns det andra vänstermänniskor som jag tyckte var svin. Det är en lärdom jag fortfarande bär med mig.
"Innan giget visualiserar jag hur det ska bli. Då är jag bara fylld av glädje", säger sångaren.
Musiken har lockat Staffan Hellstrand så länge han kan minnas.
– Jag köpte min första Beatles-singel bredvid Princess (numera Kronans, reds anm) konditori.
Utöver Beatles-musik var konsertfilmen från Woodstockfestivalen en viktig upplevelse.
– Jag tänkte: "wow, kan man göra så här?" Det var så mycket bra musik. Det hände väldigt mycket 67–69. Beatles tog sina kliv in i en annan värld. Jag tror inte att en sådan period kommer komma igen.
I slutet av gymnasiet bildade han och några andra musiker i Nyköping symfonirockbandet Dimmornas bro, som släppte tre plattor.
– Där spelade jag keyboard. Vi var väl lite local heroes.
1976 var det dags att lämna Nyköping och bosätta sig i Stockholm. Staffan Hellstrand blev ihop med en konstnärstjej, började hänga i nya kretsar – och festade på svartklubbar.
Flytten påverkade nog mig ganska mycket. Det var en friare och mer utmanande värld, jag träffade massa udda typer.
Som 25-åring startade han bandet SH! tillsammans med ett gäng 18-åringar från Stockholm. Nu var det plötsligt Staffan som fick skriva alla texter och melodier.
– Först var det mest primalskrik. Mangel. Jag vände mig emot både den tuktade symfonirocken, men också proggens plakattexter och övertydlighet. Jag såg The Clash och Sex Pistols i London och tilltalades av direktheten i deras musik. Det var en jättekul tid.
Staffan Hellstrand fotograferad på Wasafestivalen i Strängnäs 1995.
Sedan gick några år till och han utbildade sig till journalist. Men när han var 37 släppte det, när han gav ut jättehiten "Lilla fågel blå". Låttexten handlade om hans vän som fick schizofreni och nådde rakt in i hjärtat på många svenskar.
Plötsligt syntes han överallt
– Det känns som ett uppvaknande att andra faktiskt lyssnade på min musik. Innan hade jag bara skrivit för mig själv.
Vad menar du med att du skriver för dig själv?
– Det ligger en njutning i att hitta på melodier man inte hört, eller komma på textrader som säger något och kanske utmanar lite grann.
Kommer det med "ett enda falskt ord" i en låt måste det strykas, säger han.
– Det måste bottna i mig.
Vet du alltid när det gör det?
– Ja, det är en intuitiv känsla.
När man pratar med dig är intrycket att du inte är en grubblare.
– Det stämmer. Det är ett flöde som bara kommer. Jag är ganska inne i mig själv och bryr mig inte så mycket om vad folk säger om mig.
Varför funkar du så, tror du?
– Inte vet jag.
Idag bor Staffan Hellstrand på Södermalm i Stockholm. Han har varit ihop med nuvarande sambon i 15 år, och ungarna är utflugna – men hans 93-åriga mamma Inger Hellstrand bor kvar i Nyköping.