Nu kan jag börja mitt nya liv, det var så det kändes.
Det blev några veckors rehabilitering för att kroppen skulle läka, men det var en smärta hon kunde stå ut med. Sara Widman hade precis gjort den andra och sista operationen och genomgått ett könsbyte. Efter drygt 30 år hade hon äntligen blivit den person som hon alltid visste att hon var.
När vi nu träffas på ett fik i Oxelösund har det snart gått ett år sedan Sara blev Sara. Hon har precis jobbat klart för dagen på Coop, där hon har varit anställd i några år. Kollegorna lärde känna Sara innan hon genomförde alla steg i könskorrigeringen och på arbetsplatsen har man varit förstående och stöttande genom processen.
Med drygt 12 000 invånare är Oxelösund landets 186:e största kommun. En stad präglad av hårt arbete och stålindustri. Hur är det att leva som transsexuell på en sådan plats?
– Det har gått förvånansvärt bra att leva som trans i en liten stad. Man var ju lite rädd inför: Skulle jag få blickar första gången jag bar kvinnoplagg offentligt? Men jag har varit mig själv och inte tänkt på det. Jag lever mitt liv, säger hon.
Sara växte upp i Skellefteå. Redan som liten pojke kände hon sig annorlunda. Splittrad.
– Jag var aldrig riktigt säker på vad jag var eller hur man ska förklara det. Jag fantiserade kring om jag egentligen var tjej och släppte aldrig den tanken.
– Såg jag någon på stan med långt blont hår så kunde jag fantisera om att "så där skulle jag själv vilja se ut".
Men hon höll tankarna för sig själv.
Ett tidigt barndomsminne sticker ut. Som tioåring såg Sara att det fanns klänningar i ett rum som hon befann sig i ensam. Hon bestämde sig för att testa plagget.
"Jag följde folk i sociala medier och såg dokumentärer om andra människor i samma läge. När jag såg vilka steg de tog på sin resa kände jag ett mod, och då fanns det ingen rädsla eller tvivel", säger Sara.
"Jag följde folk i sociala medier och såg dokumentärer om andra människor i samma läge. När jag såg vilka steg de tog på sin resa kände jag ett mod, och då fanns det ingen rödsla eller tvivel", säger Sara.
– Jag mådde bra i det. Sedan fortsatte jag att testa kvinnokläder i smyg under slutet av tonåren och provade smink. Man testade sig fram hela tiden. Men det var när jag sparade ut håret som jag verkligen började känna att det här är jag och egentligen är jag tjej.
I takt med att hon blev säkrare i sin identitet så kände Sara att hon vågade berätta för familj och sina närmsta vänner, om tankarna som gnagde på hennes medvetande i stort sett hela tiden.
– Det gick väldigt bra, vilket jag inte trodde. Jag var ju livrädd, men fick positiv respons. Men då var jag inte helt säker på om jag ville gå hela vägen och byta kön. Jag kunde inte riktigt sätta ord på vad jag var då.
Via engagemang i RFSL träffade Sara sin vän Lola, en person som har kommit att betyda väldigt mycket. För Sara har Lola blivit en syster och bästa vän. Båda gick i samma tankar och de stöttade varandra i beslutet att ta nästa steg – att byta kön.
Sara träffade först en psykolog och fick berätta varför hon kände som hon gjorde. Sedan skickades en remiss till Karolinska sjukhuset i Stockholm för att påbörja en utredning. Den pågick i närmare ett halvår innan Sara fick diagnosen könsdysfori, vilket var en förutsättning för att kunna fortsätta resan mot att byta kön.
Sara beskriver det som den bästa stunden i livet.
– Då hade man äntligen nått det första målet. Hormonerna var det man längtade mest efter, jag hade ju sett hur det hade format kroppen på andra, med bröst och feminina ansiktsdrag. Det var den härligaste stunden i livet.
Brösten började växa, huden blev tunnare och ansiktet som tidigare var lite kantigt blev rundare.
Känns det inte väldigt märkligt att se hur ens kropp förändras?
– Det var sånt som jag hade drömt om som barn. Då kändes det som tecknad film men nu hände det på riktigt. Det var väldigt speciellt, nästan overkligt.
– Men den känslomässiga biten stack ut mest. Man kommer ju i en kvinnlig pubertet, hade lättare för gråt och humörsvängningar. Det var skillnad mot hur det var när jag kom in i puberteten som kille.
Vad hette du som man?
– Jag nämner helst inte det... Jag försöker glömma mitt gamla namn.
"Såg jag någon på stan med långt blont hår så kunde jag fantisera om att 'så där skulle jag själv vilja se ut'", säger Sara.
"Såg jag någon på stan med långt blont hår så kunde jag fantisera om att "så där skulle jag själv vilja se ut"", säger Sara.
Sara var 26 år gammal när hon påbörjade hormonbehandlingen. Den pågick i fyra år. På grund av pandemin sköts själva operationen framåt och samtidigt började köerna för att genomgå ingreppen bli lång. Under 2022 gjorde hon den första operationen och i slutet av fjolåret genomfördes den andra och sista.
– Efteråt var det som att en sten hade lättat från bröstet.
Hur var det att vakna upp... utan penis?
– Jag blev av med en del som inte skulle vara där. Det kändes som att jag var hel, nu levde jag i den kropp som jag alltid har velat leva i. Det var som det skulle vara.
Det händer att personer som gjort könskorrigering ångrar sig senare i livet. Den senaste större studien med statistik från 1960–2010 visar att 2,2 procent av personerna ansökte om att få återgå till sitt ursprungliga kön. Mellan 2001–2010 var siffran däremot nere på 0,3 procent.
Har du reflekterat något kring det?
– Nej, det finns inte en chans att jag skulle tänka att det här var ett misstag. Det var det här jag ville hela tiden, säger Sara.
Genom hela processen har familjen funnits vid hennes sida med viktig support och att möta dem som Sara var "magiskt", berättar hon.
På hemmaplan med katten Mimmi.
Förutom den fysiska förändringen byttes också de fyra sista siffrorna i personnumret, som ett sista steg i könsbytet.
Nu kunde det nya livet börja.
– Jag kunde ha på mig de kläder som jag inte kunde bära tidigare. Det blev lättare att gå på stranden och badhus. Nu behövde jag inte vara rädd på samma sätt.
Innan Sara besöker badhus eller andra liknande ställen så frågar hon om anläggningen är HBTQI-certifierad och hon väljer i regel det könsneutrala omklädningsrummet. Det känns tryggast så.
Sara Widman på jobbet.
I dag delar hon sin bostad med katten Mimmi, men det finns en längtan efter att hitta den stora kärleken. Efter könskorrigeringen har Sara i alla fall hunnit gå på några dejter.
– En jättehärlig känsla var det! Jag söker mig till män och berättar i min dejtingprofil att jag är trans. Det är viktigt att vara öppen och rak med det. Man vet ju inte ur folk skulle reagera om jag inte hade berättat.
Vad gör du om fem år?
– Kanske har jag en partner och kanske en utbildning. Jag funderar på väktare.
Oavsett vad som händer med karriären och kärleken så ligger den viktigaste pusselbiten redan på plats.
– Jag känner mig hel nu, säger Sara.
