Charlotta André och hennes dåvarande pojkvän lyckades rädda sig upp på hotellet tak, och överlevde utan allvarliga fysiska skador.
"Det kändes som jordens undergång. Det var vatten överallt – och om det här kan hända, vad kan då hända?
Charlotta André satt och åt frukost på hotellet i Khao Lak med sin dåvarande pojkvän annandagen 2004, när vattnet plötsligt strömmade mot restaurangen.
– Det var en låg våg först. Men när den närmade sig poolen, som låg mellan hotellbyggnaden och havet, då var det som om solstolarna som stod där exploderade, det var ett sånt otroligt tryck i vattnet. Och då förstod man att det var farligt, berättar hon.
Snart var hela området och huset där de suttit och ätit vattenfyllt.
Charlotta och hennes pojkvän lyckades ta sig upp på husets tak innan vattnet drog sig tillbaka igen och tog med sig människor och föremål ut.
– Vi såg bara vatten överallt, hela havet var uppe på land. Och det var ett otroligt högt ljud. Sedan sjönk vattnet och gick ut igen. Då såg man att allt var borta, alla människor var borta.
När den andra vågen kom förstördes husets väggar, men taket och den underliggande konstruktionen höll.
Charlotta, hennes kille och några andra som lyckades ta sig upp, klarade sig utan svårare fysiska skador.
Andra var mindre lyckligt lottade. Ett annat par, som Charlotta lärt känna på hotellet, sköljdes med av vågorna, men överlevde mot alla odds.
Där och då förstod Charlotta André inte vad som hände. Hon hade inte koll på vad en tsunami var, visste inte vad som kunde ha orsakat att enorma vattenmassor plötsligt sköljde in över land – en ovisshet som bidrog till den apokalyptiska stämningen.
Nu har det gått 20 år sedan en av de absolut värsta naturkatastroferna i mänsklighetens historia.
– Det känns både som att det har gått lång och kort tid. Det har hänt så otroligt mycket sedan dess, men samtidigt känns det nära i minnet. Jag tror att jag alltid kommer att vara präglad av det som hände där, säger Charlotta André när vi träffar henne hemma i Västerljung.
Efter flodvågorna visste inte hon och de andra som klarat sig om det skulle komma mer, om det skulle bli värre. De tog sig upp på ett annat, högre hus, innan de så småningom fick hjälp därifrån, till säkrare platser. Men rädslan fanns kvar.
– Det var helt orealistiska rädslor. Även när vi var jättelångt från stranden gick ett larm, och folk sprang upp på taken till höghusen i panik.
Först senare, när de blivit transporterade till Phuket och fick se tv-nyheter, började Charlotta André förstå vad som hänt, och att många länder, ett stort område, var drabbat.
– Jag tror att svåra trauman präglar livet – men inte nödvändigtvis bara negativt
Charlotta André
Dagarna efter präglades av kaos. Någon organiserad hjälp från Sverige fanns inte att få, utan i stället hjälpte folk varandra och organiserade sig. Charlotta och hennes pojkvän tog hand om två barn som kommit från sina föräldrar. När barnen, som skadat sig, skickades till sjukhus skiljdes de från Charlotta, men de träffades senare igen på en busshållplats när de skulle ta sig till Phuket för att försöka få hjälp där.
Då hade Charlotta träffat deras mamma på ett annat sjukhus.
– Jag kunde berätta för henne att barnen levde, och senare för dem att deras mamma levde. Det var helt underbart.
Men pappan klarade sig inte.
Tsunamin orsakade enorm förödelse. Bilden är från Khao Lak och tagen i januari 2005.
Banda Aceh, Indonesien, var det område som drabbades allra hårdast av katastrofen.
20 år är lång tid. Charlotta André har hunnit få tre barn sedan dess, och de barn hon hjälpte i Thailand har blivit vuxna. Men minnet av katastrofen finns kvar.
– Jag tror att svåra trauman präglar livet – men inte nödvändigtvis bara negativt, säger hon.
Vänskapen med paret som hon träffade i Thailand har bestått, och Charlotta har blivit gudmor till deras barn.
– Och jag känner en otrolig tacksamhet över att jag klarade mig och får vara kvar ett tag till. Och sorg över alla som inte finns kvar.
Att ha överlevt tsunamikatastrofen har också varit en erfarenhet att falla tillbaka på när det känns motigt i livet. Hon vet att det kunde vara värre. Och att man har ett ansvar att försöka ta hand om sig själv och att hjälpa andra – lärdomen från Thailand var att man inte kan räkna med att någon, allra minst staten, kommer och hjälper en.
Det kändes som jordens undergång
Charlotta André
Hemma i Sverige var Charlotta André med och grundade en förening för tsunamidrabbade. Hon skrev också en bok om det hon varit med om ...och himlen var oskyldigt blå : en berättelse från tsunamins Khao Lak. Det var ett sätt att bearbeta det hon varit med om.
– Skrivandet var terapeutiskt.
Ganska kort tid efter tsunamin reste hon tillbaka till Thailand, nu med sin mamma. Charlotta André beskriver det som en "terapiresa"; hon var tillbaka i katastrofområdet, gick samma vägar som då, besökte sjukhuset och träffade överläkaren där. Efter det har det blivit flera resor i Asien.
– Nu är det ett tag sedan sist. Men jag längtar alltid till Thailand, säger Charlotta André.
