"Vissa hundar går rakt in i hjärtat på mig, som den här lurchern, en vanlig blandras på Irland. Men Lena sa nej", ler han.
När Trosabon Aarne Laine, 65, jobbade fyra år för Scania i Kina kom han och hans fru Lena Jansson i kontakt med ett barnhem för barn med intellektuella funktionsnedsättningar. Hon med sin bakgrund som sjuksköterska på akuten på ett Stockholmssjukhus och han med en gymnastiklärarexamen i bagaget blev volontärer på hemmet.
– Barnen hölls fastbundna i sina sängar. Det fanns 5-åringar som knappt kunde gå och personalen ville inte lära dem, men jag och Lena började träna barnens muskler genom att lära dem gå i en trapp. Vi köpta paraplyvagnar och tog ut dem utanför hemmet.
En flicka hade aldrig sett en bil och blev livrädd.
– Jag minns särskilt en blind flicka som aldrig upplevt regn. Hur hon vände upp ansiktet mot himlen, sträckte ut sina händer och kände regndropparna mot huden. Hur hon njöt.
"Den här hunden hade blivit knivskuren av sin ägare. Många hundar har fått myclet stryk och är livrädda när vi hanterar dem i början. Men innan vi är framme i Sverige efter tre dagars körning är det helt andra hundar som hoppar ur bilen."
Där någonstans föddes Aarnes obändiga vilja att hjälpa, människor eller djur spelar ingen roll, och inte heller om han utsätter sig själv för fara.
När han pensionerade sig vid 63 års ålder var det första han gjorde att gå med i Sjöräddningen, en dröm han haft i alla år men som hans arbete med många resor hindrat honom ifrån.
"Jag räddar en hund. Så ser jag på det. Det är det enda viktiga för mig."
Genom adoptivhundarna Kira och sen Lyca, som Lena Jansson hittade på nätet kom han i kontakt med den idella organisationen som de köpte dem av, Hundar utan hem. De behövde en lastbilschaufför som kunde hämta räddade hundar i Irland.
För sent. "Här skulle vi hämta hundar som skulle avlivas men när vi kom fram var redan avlivade. Det var tungt."
– Omhändertagna hundar som ingen begär att få tillbaka inom fem dagar avlivas, säger Aarne Laine.
Det har skapat räddningscenter i landet som samarbetar med Hundar utan hem. De åker helt enkelt runt och hämtar omhändertagna hundar innan de avlivas. Sen vaccinerar, kastrerar och chippar organisationen hundarna och annonserar ut dem i Sverige.
Hundar som skjutsas till räddningscentret för att köras till nya ägare i Sverige.
"Den här döpte den svenska adoptivfamiljen till Aarne, efter mig", skrattar Aarne och berättar att det oftast är valpar eller unghundar i lasten. Vuxna hundar är mycket svåra att adoptera bort.
– Det finns rena valpfabrikar som vi också räddar hundar ifrån. Och det föds upp mängder av vinthundar för racing, de som inte håller måttet "kastas bort". Det vanligaste sättet att avliva en hund på Irland sägs vara att öppna bildörren och slänga ut den på motorvägen. Att avliva kostar pengar.
Det finns kritik mot organisationer som importerar herrelösa hundar, som att de för med sig sjukdomar eller att det är bättre att adoptera en svensk hund.
"När vi kommit av färjan från England är det bråttom att rasta hundarna, en och en. Och medan en rastar städar den andre buren den reser i."
– Jag räddar en hund. Det är det enda viktiga för mig. I Polen finns det hundar som är fastkedjade utomhus i hela sitt liv och aldrig får gå en promenad eller får värme på vintern, de lever under förhållanden som man inte tror är sanna förrän man ser det. På ett ställe hade de 3 700 hundar. Det finns ju inte chans att ta hand om dem, men de får mat.
Han fortsätter:
– Det betyder ett liv i bur. Ingen rörelse. Inga klappar. Inget kli. Ingen kärlek.
"När de kommer till våra räddningscenter slipper de sitta instängda i små burar utan möjlighet att röra sig. Där får de mat, värme och får vara med andra hundar."
Många av hundarna är familjehundar vars ägare dött eller flytt i Ukraina och som nu befinner sig i ett nytt helvete på jorden.
När England valde att stå utanför EU blev det i princip omöjligt att köra irländska hundar till Sverige. En tre dagar lång och utmattande resa för chaufförerna som turades om att köra och sköta om 25-30 hundar i lastbilen.
De flesta hundarna är rädda i början av resan.
– De har fått så mycket stryk antagligen. Men när vi stannat och rastat dem, oftast en och en, var tredje fjärde timme i tre dagar och passat på att klappa och gosa lite med dem är det helt andra hundar som hoppar ut när vi är framme. Valparna är så glada att de pinkar på sig av glädje, skrattar han.
När jag kommer hem är jag helt slut
Aarne Laine
De hade ofta korsningar med american amstaff med och de är inte tillåtna i Danmark.
– Så där kunde vi inte stanna överhuvudtaget. När jag kommer hem är jag helt slut.
Men lycklig. För när de väl anlänt Sverige möter nya hundlängtande ägare på sina nya familjemedlemmar på stopp längs vägen.
– Att se barnen som står och hoppar av glädje när vi kommer med deras nya hund, det är det som får mig att göra det här trots att det är så jobbiga dagar. Efteråt mår jag så väldigt bra.
I många skyddsrum pågår tillverkning, här madrasser till flyktingar. "Där fanns en skola för barnen också."
Det kunde ha stannat vid hundräddningar från Irland och Polen. Men en morgon inte länge efter Rysslands invasion av Ukraina såg Aarne Laine ett tv-program om organisationen Operation aids resa till Ukraina.
– Jag ringde upp dem och erbjöd mig att köra deras nödsändningar.
Ryssland har gödslat med minor
Aarne Laine
Det har blivit fem resor sedan dess.
– Det har blivit striktare nu. Om vi behöver göra våra behov får vi inte gå vid sidan av vägen utan måste stå kvar på vägen eftersom risken för minor är så otroligt stor. Ryssarna har gödslat med minor.
"En granat som har landat mitt i vägen, och någon har stoppat ner en docka i granaten. Bilden säger så mycket."
"Ibland kommer vi till byar som är helt tomma, utom på förvildade hundar och katter som människorna tvingats lämna efter sig. Vi har alltid med mat till dem också.
Han har också vant sig vid flyglarmen.
– I början sprang jag direkt till skyddsrummen, men så såg man att ukrainarna bara fortsätter med det de håller på med som vanligt. De har blivit avtrubbade – och jag också. Nu har vi en app som kan larma för robotangrepp eller annat men om inte den varnat kör vi bara på.
Självklart gråter jag ibland
Aarne Laine
Trots att han befunnit sig i krigshärjat land har han aldrig riktigt fruktat för sitt liv.
– Utom en gång. Då åkte vi tåg mellan Charkiv och Kiev och så stannade tåget plötsligt mitt i ingenstans. Då sa ukrainarna att det här är allvarligt. Då tänkte jag på mina barn, som inte är så glada över att jag gör de här resorna. Men så kommer man hem och ser lite på nyheterna och då känner jag att jag åker nog igen, skrattar han.
Aarne Laine bor med sin fru Lena Jansson och adoptivhunden Lyca i ett hus utanför Trosa. "Han är vuxen, han bestämmer själv", säger Lena om makens riskfyllda resor.
Men det är inte bara glädje. Det är förstörelse, misär och död som han också möts av.
– Att se döda i utbrända stridsvagnar till exempel. Döda ryska soldater lämnas kvar. Det är inget man vill se. Man bara åker förbi och försöker låta bli att tänka på det. Men självklart gråter jag ibland.
Jag vet hur svårt kvinnor i Asien kan ha det
Aarne Laine
Drivkraften är att hjälpa.
– Och för att jag kan. Glädjen hos dem jag hjälper är värt allt. Jag minns särskilt en gammal dam som fick inkontinensskydd, hon blev så jäkla glad! För inkontinensskydd liksom. Eller när vi kunde ge godis till två barn vars föräldrar mördats av ryssar och se deras glädje. Eller när vi mötte en krypskytt och frågade vad vi kunde hjälpa honom med och det enda han bad om var torra strumpor – och det hade vi.
"Vi försökte hjälpa den här gamla kvinnan att bära hennes låda med förnödenheter men hon vägrade släppa taget om den."
"Att se hur tacksamma de är när vi kommer med förnödenheter är belöningen för mig", säger Aarne Laine.
Men även när han är hemma försöker han hjälpa. Han hjälper sedan 2011 behövande genom organisationen Kiva, som ger fattiga microlån utan ränta som de får betala tillbaka i den takt de förmår.
– Eftersom jag jobbat i Asien vet jag hur svårt kvinnorna där kan ha det och jag försöker låna till dem. Som kvinnan som blivit våldtagen tre fyra gånger på bussen på väg till arbetet och vill låna pengar för att kunna köpa sig en moped för att slippa fler våldtäkter. Eller byn i Indien där man bygger ett wc med lås som kvinnor kan gå på för att inte riskera att bli våldtagna när de går på toaletten.
Jag misstänker att han kanske är död
Aarne Laine
Och fast han lånar ut sina pengar till ofta väldigt fattiga personer har han hittills alltid fått tillbaka alla pengar. Det kan vara ett par hundra per år men pengarna kommer alltid tillbaka.
I mobilen har Aarne Laine många bilder från sina äventyrliga resor.
Utom från den sista personen han lånat till, en man i Gaza.
– Jag misstänker att han kanske är död, som situationen ser ut där.
Varför låna istället för att skänka pengar då?
– För att när man skänker drar det ofta till sig lycksökare som kanske inte är de personer man egentligen vill stödja, på det här sättet känner jag att de hamnar rätt.