Så här lever Mia Heinonen i kommunens akutboende. "Toan, som jag inte ens kommer in på med min rullstol, använder jag som förråd eftersom sängen spärrar den enda garderoben."
SN träffar Mia Heinonen i akutboendet som Trosa kommuns socialtjänst placerat henne i. "Du får gå in själv för vi ryms inte båda två", säger hon när hon låst upp dörren till rummet på några få kvadratmeter, som varit hennes hem sedan oktober i fjol.
Mia Heinonen måste ha en sjukhussäng. Den står snett över rummet för att få plats. Den spärrar den enda garderoben som finns och hon når inte elementet under fönstret. Toaletten har visserligen dusch, men Mia kommer inte in med sin rullstol.
– Det finns en större som är handikappanpassad ute i korridoren, men då måste jag klä på mig varenda gång, och det är som du förstår inte så enkelt för mig. Och den har ingen dusch.
Senast jag duschade var den tionde oktober.
Mia Heinonen
Hemlös
Toan på rummet tjänar istället som förråd. Rummet är ändå överbelamrat och luktar instängt.
– Flera gånger när jag ska flytta mig från rullstolen till sängen har jag ramlat i golvet. Ringer jag på larmknappen kan det ta en timme innan någon kommer. På kvällar och nätter hör jag hur möss springer i väggar och tak.
Musbajs i drivor sopas fram från under skåpen i köket. "Det finns i grytor och skåp också", säger Mia Heinonen.
Mängder av avföring från möss går att hitta överallt i framför allt köket.
– Det finns under skåp, i grytor, lådor ... se här, säger hon och drar upp en låda och visar.
Köket är inte handikappanpassat så Mia kan inte laga mat.
– Jag äter bara färdiglagat från mikron och diskar på toaletten i korridoren.
Mia lever i princip sitt liv i sängen sen hon hamnade på akutboendet
– Jag lämnar bara sängen för att gå på toaletten eller äta något. Senast jag duschade var den tionde oktober, innan jag åkte hem från sjukhuset. Jag är erbjuden färdtjänst för att åka till ett ålderdomshem och duscha, men ska jag behöva göra det för att få duscha?
Istället försöker hon göra sig ren så gott hon kan med handdukar och tvättlappar.
– Men speciellt en gång i månaden vill man ju gärna kunna duscha som kvinna, säger hon.
På kvällar och nätter hör jag hur möss springer i väggar och tak.
Mia Heinonen
Hemlös
Hur blev det så här?
När Mia Heinonen var sen med hyran 2022 kontaktade hon socialtjänsten för att få hjälp, men fick avslag.
– Trobo lovade först att jag skulle få betala av. Det blev fler hyror och fler samtal till soc, men jag fick avslag hela tiden. Och nu sitter jag här.
Hon har ingen inkomst från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, eftersom hon inte skött kommunikationen med dem.
– Jag mådde så himla dåligt. Jag pratade knappt med någon, förklarar hon.
Bakom socialkontoret i Trosa ligger barackerna som egentligen ska fungera som akutboenden för kvotflyktingar, men där rullstolsburna Mia Heinonen också placerats. Till midsommar ska barackerna bort.
Men aldrig trodde hon att livet skulle ta den vändning det gjorde, när hon i november 2022 blev vräkt från sin handikappanpassade lägenhet.
– Innan hade alla försäkrat mig om att det var klart att de inte skulle kasta ut mig. Soc sa att jag skulle ordna med en god man som kunde ta striden med Trobo, men det var för sent.
Jag fick ha min älskade katt hos mig. Det får jag inte här.
Mia Heinonen
Hemlös
Efter vräkningen mådde Mia så dåligt att hon undvek alla kontaktförsök från sin gode man Urban Johansson.
– Eftersom jag inte fick tag på henne kunde jag inte hjälpa henne heller, säger han.
På Trosagården trivdes Mia Heinonen. "Rummet var stort och bäst var att jag fick ha min älskade katt hos mig. Nu bor han på pensionat, hittills 4 000 kronor för 20 dagar." Och rummet på Trosagården står tomt i väntan på ombyggnationer.
Till sist fick hon via kommunens försorg ett tillfälligt rum på trygghetsboendet på Trosagården. 33-åriga Mia placerades bland gamla och dementa, men hennes vardagliga liv fungerade.
– Och jag fick ha min älskade katt Lillen hos mig. Han betyder extremt mycket för mig.
Men Mia, som har ryggmärgsbråck sedan födseln, drabbades 2022 av sittsår ända in till sittbenet och blodförgiftning och blev våren 2023 tvungen att opereras i Uppsala.
Till slut satte sjukhuset ner foten: Vart ska hon skickas?
Urban Johansson
Gode man
Återhämtningen tog lång tid och först under hösten kunde hon skrivas ut. Då fanns inte platsen på Trosagården kvar. Mia erbjöds plats på ett korttidsboende, men eftersom det var hennes mammas arbetsplats och hon skulle dela rum med en okänd, ville hon inte bo där.
– Vart ska hon skickas?, undrade sjukhuset, berättar Urban Johansson, men det fanns ingenstans att skicka henne så hon blev kvar längre än medicinskt nödvändigt.
– Till slut satte sjukhuset ner foten och krävde att hon skulle skrivas ut. Då fick hon det här akutboendet i barackerna bakom socialkontoret i Trosa.
Ingen från kommunen svarar på Mias desperata mejl om hjälp
Mia Heinonen har mejlat till flera politiker, bland andra kommunalrådet Daniel Portnoff (M), och tjänstemän och berättat om sin situation, vissa har fått bilder på boendet.
– De svarar inte ens. Min biståndshandläggare sitter i det där huset, säger hon och pekar på byggnaden 50 meter utanför fönstret och fortsätter:
– Hon har "inte haft tid" att komma hit och se hur jag har det. Jag vill inte bo kvar i Trosa kommun. De bryr sig inte ett skit om mig.
Genom fönstret ser Mia Heinonen huset där socialtjänsten och hennes biståndshandläggare jobbar. Ett stenkast bort, ändå har ingen kommit över för att se hur hon har det.
– Hon skulle ha det mycket bättre om hon satt i fängelse, konstaterar Urban Johansson, som har slagits med näbbar och klor för att hjälpa Mia till ett bättre boende.
Mia Heinon och Urban Johansson har anmält missförhållanden till kommunen och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, och överklagat beslut till förvaltningsrätten.
– När jag anmält missförhållanden till kommunen har jag inte ens fått ett svar, bara ett kvitto på att de mottagit det, säger Mia.
– Det händer ganska ofta att kommunen inte svarar mig heller, konstaterar Urban Johansson.
Hon bara måste därifrån, annars går hon under.
Urban Johansson
Gode man
Vård- och omsorgschefen försökte påverka intern utredning
Efter Ivo-anmälan beslöt kommunen att göra en intern utredning. I den konstaterades att Mia "har komplexa behov och behöver en värdig och långsiktig bostad anpassad för hennes funktionsnedsättning".
Utredarens förslag är att vård- och omsorgskontoret ska se om hon kan få flytta in på ett gruppboende "som är mer lämpat för hennes funktionsnedsättning och ålder". Han anser också att hennes omvårdnadsbehov är så stora att hon bör utredas enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, även när det gäller boende.
Mia Heinonen går bara upp för att gå på toa eller ta något att äta. Hon lever sitt liv i sängen.
När utredaren mejlade ut sin utredning till berörda parter svarade vård- och omsorgschefen Fredrik Yllman med vändande mejl, att han inte var nöjd med skrivningen och ville att den sågs över innan Mias gode man fick den.
Jag har inte ändrat något i utredningen.
Ola Nordqvist
Internutredare
– Men jag stod redan med på sändlistan så jag fick både utredningen och hans mejl. Sen blev det tyst, konstaterar Urban Johansson.
När SN frågar Fredrik Yllman om utredningen bekräftar han att han inte var helt nöjd.
– Nej, det blev olyckligt formulerat, eftersom vi redan har gjort en utredning.
Utredaren Ola Nordqvist säger till SN att han inte ändrade något i utredningen, trots påstötningen från Fredrik Yllman.
Trosa kommun har inga boenden att erbjuda hemlösa
De berörda cheferna understryker båda att de inte kan kommentera enskilda ärenden. Socialchefen Lisbeth Lampinen säger:
– Vi vill inte att människor kastas ut på gatan, men att hitta boende är den enskildas ansvar. Trosa kommun har inga boenden förutom till kvotflyktingar. I det akuta läget kan vi tillfälligt hjälpa till med ett boende och då försöker vi hitta ett som passar. Flyktingboendena i barackerna på Industrigatan är små och inte tänkta för någon i rullstol.
Mia Heinonen har hamnat i kläm mellan socialtjänsten som leds av Lisbeth Lampinen och vård- och omsorgskontorets verksamhet som styrs av Fredrik Yllman. Ingen av dem kan erbjuda henne en fast bostad.
Hon fortsätter:
– Men vi är glada att vi alla fall har någon form av akutboende att erbjuda.
Vet du hur det ser ut i Mias boende?
– Jag har varit där när de var nya och även efteråt. De är små men de är bara avsedda för en person. Och det ska vara handikappanpassat.
Jag når inte ens att se var tvättmedlet ska vara.
Mia Heinonen
Hemlös
När jag var där sopade städerskan fram mängder av musbajs i köket. Det är ju en sanitär olägenhet.
– Jag vet att vi har haft möss men att Trobo skulle sätta ut musfällor. Det är första året vi drabbats av möss där.
Köket är inte heller handikappanpassat så Mia Heinonen äter bara mikromat. "Men utan min mobil når jag inte ens strömbrytaren. Och när jag sträcker mig kan höftkulan gå ur led. Det händer ibland och gör djävulskt ont."
Hon hänvisar till vård- och omsorgschefen Fredrik Yllman, men anser också att Mia Heinonens ärende inte har nått vägs ände.
– Vi behöver hitta en gemensam väg – men det är en jättesvår situation.
Fredrik Yllman förklarar vad som krävs för att de ska hjälpa till med boende:
– Man ska vara i behov av väldigt stora insatser. Klarar man sig med hemtjänst och hemsjukvård behövs inget boende i vår regi. Att man har rätt till vissa insatser betyder inte att man har rätt till särskilt boende.
Det är redan utrett.
Fredrik Yllman
Vård- och omsorgschef
Ni har redan avslagit hennes ansökan, betyder det att hon inte har någon chans att få hjälp av er? Vilka är era kriterier för att få ett boende?
– Det är omöjligt att svara på generellt, det är individuellt, men det ska röra sig om stora och varaktiga funktionsnedsättningar. Att sitta i rullstol är inte skäl nog för att få plats på ett särskilt boende. Man kan alltid ansöka och får man avslag kan man överklaga till förvaltningsrätten och pröva beslutet rättsligt. Om man missat att överklaga i tid är man välkommen att ansöka igen. Men eftersom det redan är utrett kan det bli ett och samma svar ändå.
Mia Heinonen når inte hyllorna på rummet men har fått en nätförvaring av kyrkan.
Mias gode man Urban Johansson suckar tungt:
– Jag kommer inte längre. Det finns inte en hyresvärd som vill ha henne på grund av vräkningen. Akutboendet där hon bor nu ska avvecklas i juni och jag har ställt en rak fråga till soc om vad som händer då, "rullar ni ut henne på gatan då?". Det kan de inte svara på. Mia har verkligen inte gjort alla rätt men hon måste bort från det där boendet, det är inte värdigt en kommun som Trosa.
Den 26 februari är han och Mia kallade till ett så kallat sip-möte (sip står för samordnad individuell plan) med företrädare för socialkontoret, vård och omsorg samt sjukvården.
– Vi får väl hoppas att de kommer med en lösning då.
Ytterst är det socialtjänsten som är ansvarig för individen.
Tim Holappa
Doktor i offentlig rätt
Tim Holappa, doktor i offentlig rätt vid den juridiska institutionen hos Stockholms universitet, har i höstas skrivit doktorsavhandlingen "Rätten till bostad i det sociala skyddsnätet: En rättsvetenskaplig studie om enskildas rättigheter och det allmännas ansvar."
Experten förklarar att rättsläget är komplicerat
– Men min tolkning av socialtjänstlagen är att det är socialtjänsten som bär det yttersta ansvaret för en individ och att de då inte bara ska tillgodose minimibehoven, utan individer i behov av hjälp har rätt till en skälig levnadsnivå. Det är inte heller meningen att en individ som inte själv kan tillgodose sina behov ska bollas mellan enheter, poängterar han.
Särskilt i mindre kommuner upplever han att även om rättspraxis visar en sak är det svårt att omsätta det till handling.
– Socialtjänsten ska också göra en helhetsbedömning där individens hela situation ska bedömas.
Mia Heinonen gör sig inga förhoppningar.
– Jag kan inte ens gråta längre, jag är helt slut. De som hamnar i fängelse får en andra chans. Varför är inte jag värd det?
Jag kan inte ens gråta längre, jag är helt slut.
Mia Heinonen
Hemlös