Oktober 2004. Johan Sandlund börjar som kommunchef i Trosa kommun.
Vi sitter i "Vassruggen", som Johan Sandlund kallar kommunhusets mötesrum. Bredvid sig i soffan har han en liten brun teddybjörn som han omedvetet bollar lite med då och då under intervjun.
– Den är min och Daniel Portnoffs, ler han.
Johan Sandlund är född i Oxelösund, i en familj utan utbildningstradition. Han pluggade i Örebro där han träffade sin blivande fru Susanne (nu kommunchef i Oxelösund) på en kräftskiva för 37 år sedan. Han älskar historia och samhällsfrågor och vill läsa riktiga böcker som man bläddrar i.
"Jag vill hänga med"
– Och så är jag nyhetsnarkoman. Jag släcker ganska sent om kvällarna. Jag vill hänga med i kriget i Ukraina, valet i USA och så vidare.
Han hade jobbat i flera sörmländska kommuner, och även som ekonomichef i Trosa kommun, innan han parkerade på kommunchefsstolen i Trosa. Nu är han en av de kommunchefer i Sverige som suttit längst på sin post.
Mars 2005. Johan Sandlund tillsammans Jonas Björnstam i en artikel om fjärrvärme i Trosa.
Men han bor inte i Trosa.
– När jag tog det här jobbet var jag en fyrabarnspappa som bodde i ett hus som var det jag hade råd med, på vischan utanför Bettna. Jag tog ett jobb där jag visste att chansen att man får sparken är abnormt stor. Ska jag rycka upp min familj med rötterna för att flytta till ett uppdrag som jag kanske går hem ifrån om ett och ett halvt år? Nej, det gör jag inte.
De har bott kvar, i drygt 30 år nu.
– I en gisten gammal träkåk – som jag älskar.
"Jag hoppas jag gör skäl för min lön och jag skattar på den, men var den skatten hamnar må ju vara upp till mig och den kommun jag bor i. Jag kan inte göra något åt det."
Frun Susanne Sandlund är kommunchef i Oxelösund. "Vi försöker att inte bara prata jobb. Låt det inte ta över hela livet, då tappar du något, både i livet och relationen", säger Johan Sandlund.
Han ser fördelar med att inte bo i den kommun han styr. Han slipper spekulationer på stan om att han skulle låta kommunanställda göra jobb på den egna tomten och han behöver inte möta missnöjda medborgare i kön på Ica (och han beundrar de folkvalda som måste göra det).
Men han behöver å andra sidan pendla 17 mil varje dag.
"De är dödligt lojala"
– Det är inte skitlustfyllt att sätta sig i bilen en mörk morgon i januari och det har kommit tre decimeter blötsnö. Men jag brukar på skoj säga att jag är främlingslegionär, utifrån att de är dödligt lojala om än de inte är av den nationalitet de representerar. Min lojalitet med Trosa är oerhört stor även om jag inte bor här.
Johan Sandlunds enda vision för Trosa kommun är att den ska fungera så bra som möjligt för invånarna. Visionerna får politikerna stå för, tycker han.
Och han är stolt över ”sin” kommun.
– Jag är stolt över det Trosa kommun har blivit. Jag är stolt över att vi har nöjda medborgare, jag är skitstolt över att vi har nöjda företagare, jag är vansinnigt stolt att vi har bland Sveriges mest engagerade medarbetare. Men det är något vi kommunanställda har gjort tillsammans med medborgare och företagare, inte jag ensam.
April 2005. SN skriver om att stadsfjärden ska göras om. Johan Sandlund tillsammans med Björn Wieslander.
Att Trosa blev en egen kommun 1 januari 1992 tror han har bidragit till framgångarna.
– Det skapade en samhörighetskänsla och en framåtanda som man fortfarande bär med sig.
Han påstår att han inte har några andra visioner för Trosa än den strikt tjänstemannamässiga, att Trosa ska vara bra på att vara kommun för medborgarna.
– Det är inte jag som ska ha en vision, det är medborgarna. Sådant där intresserar inte mig. Jag gillar enkelhet, tydlighet och uthållighet.
Däremot kan han identifiera kommunens största utmaning framåt.
– Att hitta nya medarbetare som har de kunskaper som våra medborgare behöver. Än så länge har det gått fantastiskt bra, men det kommer att vara tufft.
"Frugan börjar tycka att jag är märklig för jag har kavaj allt oftare privat. Man är så gammal så man får inte med sig all skit man ska ha om man inte har kavajfickorna" konstaterar Johan Sandlund.
20 år på samma post innebär både för- och nackdelar. Johan Sandlund har varit noga med att inte försöka vara någon annan när han tar på kommunchefskostymen.
"Räcker att vara den jag är"
– Med åren har jag insett att jag är kanske inte bra på så mycket, men det räcker ofta att vara den jag är. Jag vet vad jag kan och vad jag inte kan. Det finns en risk att man blir en belastning när man suttit för länge. Att man slutar lyssna på medarbetarna. Att jag blir betraktad som en gammal stofil, en mossig sten, som bara är i vägen hela tiden. Det är ju skräcken, där vill jag inte hamna. Då ska man kliva av.
Maj 2006: Johan Sandlund och Mats Gustafsson informerar om planerna på nytt resecentrum i anslutning till Ostlänken.
Om någon hade sagt att han skulle stanna i 20 år hade han bara garvat.
– Men jag har tagit dag för dag. Det jag gjorde igår kanske var jättebra men jag har ingen nytta av det, jag måste göra en ny bra dag. Det är så jag funkar.
Att det ändå blivit så många år tackar han delvis sin arbetsgivare för.
– De allra flesta väljer inte när de ska sluta. Och det är klart att jag haft andra erbjudanden, men det har varit så jävla roligt i Trosa.
Oktober 2015. Dåvarande ekonomichef Margareta Smith tillsammans med kommunalrådet Daniel Portnoff (M) och Johan Sandlund.
Efter 20 år skulle man kunna tänka att han tycker att han kan kommunen utan och innan, men Johan Sandlund ser det inte så.
– Du kan inte ha inställningen att du kan allt, för du har tusen pers runt dig som kan massor. Jag ska ta mig fan inte in och peta i det som de är bäst på.
Han liknar alla kommunanställda vid kuggarna i ett kugghjul, där alla kuggar spelar roll för att maskineriet ska fungera, oavsett storlek och placering. Han själv är också bara en liten kugge.
– Det har hänt massor under de här 20 åren. Det har inte hänt av sig själv utan det är massor av viljor som har förenats i att åstadkomma saker.
2005. Agneta Hägglund (S), kommunalråd i Håbo, Greger Tidlund, dito sådant i Trosa, Johan Sandlund, kommunchef i Trosa och Torbjörn Unnebäck, personalchef i Trosa, skriver på avtalen om gemensam lönenämnd.
Genom åren har han jobbat under flera olika majoriteter och anpassar sig därefter.
– För mig är kulören ointressant. Det viktigaste är förmågan och personen. Ideologierna kan vi som tjänstemän lämna därhän, det är politikens arena. Men det är mycket roligare för en tjänsteman att jobba för en politik som har förmåga att staka ut en väg framåt som vi som organisation får vara med och genomföra.
November 2008. Johan Sandlund och Daniel Portnoff fotas för en artikel om att Trosa investerar i lågkonjunkturen.
Sedan 18 år har dock moderaten Daniel Portnoff varit kommunens högste man, i egenskap av kommunstyrelsens ordförande. Johan Sandlund beskriver deras relation som öppenhjärtig och nära. Efter att ha jobbat tätt så länge beskrivs de av många som ett radarpar.
– Jo, så är det. Det är nog en del i att det funkar så bra. Vi har utvecklats tillsammans och vi har utvecklat varandra: han ställer rimliga krav på mig, uppmuntrar när han tycker det blir bra och kommer med konstruktiv kritik när han tycker att det inte går bra.
"Klart han har synpunkter"
Han säger att han aldrig har skällt på Daniel Portnoff men att Portnoff har skällt på honom. Men sen ändrar han sig.
– Jag är tjänstemannen i sällskapet. Skällt på mig ska jag inte säga att Daniel har gjort, men det är klart att han har synpunkter på vad och när och hur man ska göra – och det är klart att jag också försöker ge honom goda råd.
2009. Från höger Carl von der Esch, Jonas Ivervall, Johan Sandlund och fastighetsägaren Åke Bergdahl inför renoveringen av Trosa kvarn.
Han umgås inte privat med någon i kommunledningen.
– Det är väl fördelen med att bo åtta mil härifrån, ler han.
Fem av åtta personer i Trosas kommunledning är män. Johan Sandlund ser sitt ansvar i att göra den mer jämlik, men han är inte för könskvotering.
– Det första vi söker är givetvis den bästa kandidaten, sen om den är man eller kvinna, det får visa sig. Ser man framåt är merparten av de nya cheferna i vår sektor kvinnor. Förr eller senare kommer de att vara en majoritet i ledningsgruppen också.
Johan Sandlund tillskriver Trosa kommuns framgångar dess invånare, företagare och politiker.
När han ska välja sitt svåraste beslut de senaste 20 åren är det särskilt ett minne som dyker upp. Han stod hos räddningstjänsten och tittade på pallvis med 10 000 räddningsmasker, tillräckligt för att räcka till hela kommunens befolkning, som staten hade bestämt skulle samlas in och förstöras.
– Det kändes så jävla fel. Jag sa ”kan vi inte gömma dem någonstans?!” Men nej, staten skulle bränna upp dem. Där ångrar jag nästan att vi inte "tappade bort" dem. Vi har återkommit till den händelsen några gånger, bland annat under pandemin. Det var absurt.
Att skicka 10 000 exemplar av skyddsmask 90 till bränngropen var ett beslut som kändes helt absurt för Johan Sandlund. I efterhand ångrar han att kommunen inte "tappat bort" dem när staten skulle samla in dem.
Johan Sandlund säger att kommunen ofta får beröm av medborgarna.
– Det är som små guldkorn som kan lysa upp en annars tråkig vecka. Men samtidigt har vi varit med om en tsunami, haft radhusbränder, översvämningar, sprickbildningar vid ån i Vagnhärad, flyktingkris, pandemi. Tron om att världen var snäll och så var den inte det. Det är verkligen både sött och salt, någonstans är det väl det som är kärnan i det vi håller på med – vi skapar Trosa som en liten trygg hamn i en stormig värld.
"Det fanns inte en atom i ens kropp som var inställd på att göra karriär utan man var jättenöjd med det lilla livet man levde, klara ekonomin och få dygnets timmar att räcka till. Fritidsintressena avvecklade sig" säger Johan Sandlund om 90-talet.
För honom är jobbet som kommunchef ett jobb med ständig jour. Han kopplar aldrig helt bort jobbet, ens när han är på semester och har en ersättare.
– När jag svänger ner på grusplanen hemma går jag ner en nivå. Men jag stänger aldrig av, jag kollar mejlen, ringer det mitt i natten svarar jag. På ett sätt är man alltid kommunchef.
När slutar du?
– När jag har bestämt det kommer jag att säga det – och jag har inte bestämt det.
