Ulrika Bergman tränar med Nyköpings BIS Friidrott en till två gånger i veckan. Resten av dagarna är hon på gymmet. Träningen har tagit över hennes liv.
– Då fick jag vara glad om jag tog mig ur soffan, säger hon.
Det är onsdag och friidrottsträning i Multihallen på Rosvalla. På löparbanan, tätt bredvid där vi står, rusar löpare fram och några tjejer tränar teknik i längdhoppningsgropen.
Ulrika Bergman brukar vara här minst en gång i veckan, resten av tiden tränar hon styrkelyft, hennes andra nyvunna passion.
Men när hon åkte in till akuten på nyårsaftonen 2019 så var det inte träning som fanns i tankarna.
Det var fler år livet stod på paus. Jag låg bara och sov på dagarna.
Ulrika Bergman
Friidrottare
– De sa till en början att jag hade gallsten och jag blev satt på nyponsoppa i fem veckor av en AT-läkare. Det var så man behandlade alla gallstensfall tydligen. Men efter ett par dagar fick jag ringa till en dietist och säga att jag behövde näringsdrycker för jag höll på att dö.
Ulrika Bergman kontaktade även sin husläkare, som sa att hon var tvungen att börja äta igen. Och det var precis var hon gjorde. Men tydligen räckte det inte utan hon åkte in till sjukhuset med smärtor några gånger till samma vecka.
– De skickade bara hem mig och sa att det var panikångest, säger hon och himlar med ögonen.
Blodproverna visade till slut att hon hade hypertyreos, något Ulrika misstänkt några år tidigare eftersom det är en sjukdom som ligger i släkten.
– Men då sa de att "det kan du inte ha, det drabbar bara de som är feta och över 40 år".
Vid hypertyreos bildar sköldkörteln för mycket hormoner. Det gör att ämnesomsättningen ökar och kroppen måste arbeta mer.
– När kroppen går på högvarv med hypertyreosen, då ökar ämnesomsättningen. Äter man inte så kraschar man, som jag gjorde. Och då fick jag sluta med dansen, sälja hästarna och sluta jobba. Det gick fort.
Det tog två veckor innan hon fick diagnosen och hon är glad att det egentligen gick så snabbt.
Det var stressläge konstant
Ulrika Bergman
– Det var min läkare som såg det och han gav mig bra mediciner så det är hans förtjänst att det gick så bra ändå.
Men bara för att hon fick en diagnos skulle det ta lång tid innan Ulrika kom på benen igen och fick balans på livet. Hon vägde bara 40 kilo ett tag – "jag fick leta upp mina gamla barnkläder på vinden igen" – och då ska man veta att matchvikten för hennes 156 centimeter är 56 kilo. Hon hade dessutom en väldigt hög vilopuls på 135.
– Det var stressläge konstant. Nu ligger det på 100–110 så det är bättre, men jag kan inte ta betablockerare längre för då fick jag för lågt blodtryck. Det var tufft då. Ätstörning kom på tal några gånger, men det hade jag inte. Medicinen hjälpte så att jag i varje fall inte var så hjärntrött, men de fysiska problemen var kvar. Men då hade jag i varje fall en annan mental ork att ta tag i dem.
Träningen blev sedan räddningen – och en granne. Pasi Orha fick Ulrika Bergman att börja träna. De första träningspassen var en promenad över den 200 meter långa bron i Oxelösund.
Jag har fått livet tillbaka. Nu känner jag att om jag tränar rätt och äter rätt så kan jag ju ändå kanske komma tillbaka till hästlivet igen.
Ulrika Bergman
Friidrottare
– Han låg verkligen på så att jag gick ut och gick lite varje dag. Men under de första fyra veckorna, när jag hade gått över bron, var jag tvungen att sova två-tre timmar.
Numera är Pasi Ulrika Bergmans pojkvän och han gör fortfarande träningspass åt henne.
– Jag har fått livet tillbaka. Nu känner jag att om jag tränar rätt och äter rätt så kan jag ju ändå kanske komma tillbaka till hästlivet igen. Halva livet försvann ju på något sätt. Jag fick inte dansa och jag orkade inte med hästarna så det var fler år livet stod på paus. Jag låg bara och sov på dagarna. Det är stor kontrast från att jobba i stallet och ha fem egna hästar. Jag har förlorat mina bästa år känns det som. Det är lite sorgbearbetning som ska till.
För ett år sedan slutade Ulrika äta en del av sina mediciner.
– Jag har bestämt mig för att det ska gå. Medicinerna jag hade var bra men de förstörde mycket också i träningen. Jag fick Betablockerare för att få ned pulsen och då orkade jag inte träna. Och så kunde jag inte ha upp händerna över huvudet för då fick jag för lågt blodtryck och det är svårt att inte ha upp händerna över huvudet när man ska köra styrkelyft, som jag gör också. Så nu har jag bestämt mig att det ska gå utan medicin.
Idag beskriver Ulrika Bergman sitt liv som "lite upp och ner".
– Vissa dagar är bra, andra jobbiga. Då är jag trött i kroppen och mentalt, slut fysiskt och psykiskt. Det gick från hundra till noll till hundra igen på något sätt. Jag har haft lite överansträngningar men det beror nog lite på styrketräningen. Jag har ju aldrig tränat styrkelyft tidigare. Jag började bygga muskler snabbt där och det blev en omställning för kroppen, senor och leder hann inte riktigt med.
Jag hoppas på personbästa. Innan VM har jag dessutom tränat lite mer benmuskler så att jag har lite mer att skjut ifrån med.
Ulrika Bergman
Friidrottare
Att hela tiden ha ett mål framför sig har varit viktigt. Ulrika säger att hon annars inte "ser någon anledning till att träna".
Nu väntar alltså veteran-VM i friidrott i Göteborg i augusti. Ulrika har ställt upp i tre tävlingar för Nyköpings BIS hittills, en i Västerås, en i Sollentuna och en i Uppsala och hon har slagit personbästa varje gång. Målet på VM är att hoppa 3.40-3.45.
– Jag älskar att hela tiden bli bättre och bättre. I Uppsala hoppade jag 3.39 så det var en rejäl ökning från Västerås 3,13. Jag såg på en bild som någon tog på mig då att jag bara hoppade, nu försöker jag få fram benen mer.
Anledningen till att hon snöat in på längdhopp ligger i barndomen. Granne med familjens bostad fanns nämligen en längdhoppningsgrop.
– Så är hoppade jag ganska mycket, men då var jag inte med i någon klubb. Annars är det kanske inte en gren som passar mig så bra. Min sambo tjatar hela tiden på mig att jag borde springa.
Jag har alltid varit väldigt envis
Hon har sedan kvalat in till DM i styrkelyft av bara farten. Gränsen på 182,5 kilo är redan passerad med 4,5 kilo.
Är det något från den här sjukdomstiden som du tagit med dig?
– Att aldrig ge upp. Jag har alltid varit väldigt envis. Allt som jag startar slutför jag också. Jag skaffade hästar utan att ha något jobb till exempel. Men jag såg till att alla pengar jag fick in gick till hästarna. Och det är samma med sporten. Även om jag måste äta ihjäl mig så får jag göra det bara för att kunna träna. Jag måste räkna proteiner så jag kan sitta där i panik på kvällarna och trycka i mig proteinpulver och bars.
Inte ens när hon känner sig som mest nere hoppar hon över träningen.
– Jag har fått ett program av min tränare och gör jag inte det till punkt och pricka så känner jag mig värdelös. Så oavsett hur jag känner mig så tar jag mig till gymmet. Och om jag har en dålig dag där så är hela dagen förstörd.
