Det är en het och kvalmig sensommardag i Vagnhärad. På andra sidan Trosaån i Vagnhärad ser Hulos röda byggnad likadan ut i dag som på SN:s 21-åriga arkivbilder.
– Raset var ju precis här nedanför bakom oss och grannarnas tomter drabbades. De husen rev man. Men vi klarade oss, säger Terezia och Kent Åke Ljung, boende på Pingstvägen i Vagnhärad.
23 maj 1997 inträffade det stora jordskred som skulle komma att bli rikskänt och sätta Vagnhärad på kartan.
– Vi blev ju evakuerade härifrån under ett helt år, minns Kent. Det tog även ett helt år innan de hade stabiliserat upp hela området igen.
Redan under hösten 1996 och våren 1997 upptäcktes vägsprickor på flera ställen i området. Ytterligare sprickor dök upp och rapporterades till kommunen 12 maj. Sprickorna bedömdes först vara tjälsprickor, men det beslöts att hålla marken under observation.
14 maj tillkallades geotekniker och kontrollpunkter upprättades. Det märktes att något var i görningen då markrörelser på två millimeter per timme uppmättes. Ett område på 50 x 35 meter ängsmark samt en bit av cykelvägen drabbades av ett mindre skred vid ån.
Då upprättades mätstationer för portryck och djupbrunnar påbörjades för att sänka trycknivån.
Klockan 00.59 den 23 maj inträffade huvudskredet. Ovetande familjer låg och sov när deras hus började glida ner mot Trosaån.
Skredet omfattade en cirka 200 meter lång sträcka längs Trosaån och sträckte sig cirka 60 meter upp i den då husbebyggda lerslänten.
Vagnhäradsbon Greger Tidlund var dåvarande socialdemokratiskt kommunalråd i Trosa. Han väcktes klockan 4 på morgonen och kördes ut till ett kaos han aldrig kunnat föreställa sig. Han och många andra inblandade stod nu inför något helt nytt.
– Man fick först en översiktlig bild av det hela med räddningstjänsten. Det här var ju helt makalöst.
Tre villor hade dragits med i skredet och stannat, nästan intakta, en bit ner. Två villor bröts sönder, varvid en halva följde med i raset. Ytterligare två hus fick grunden underminerad. Skredet slet även med sig gång- och cykelvägen.
– På morgonen blev det ett väldigt mediapådrag med hela Sverigepressen, radio, tv och tidningar. Jag minns hur en reporter från Expressen rusade in och undrade hur det kommer att gå och om Trosa kommun ska betala för allt. Jag svarade att jag inte visste det då. Dagen efter stod det på Expressens löpsedlar att Gnesta kommun skulle betala (skratt.) Göran Perssons regering kom dit, Haverikommissionen, hemvärnet, civilförsvaret, ja alla möjliga.
Mirakulöst nog dog ingen människa.
Greger Tidlund minns hur han vandrade omkring bland förstörda gårdar, nersjunkna bilar och hus. Minnet av lerans egenskaper har etsat sig fast.
– När vi knackade på en dörr så visade det sig att familjen gått och lagt sig åtta meter upp. Sedan hade huset sjunkit åtta meter ner – utan att en enda blomkruka rört på sig!
Greger Tidlund fick skjuta fram valrörelsen och lägga allt krut på Vagnhäradsraset.
– Ja, herregud. Det gick inte att delta i den. Vissa hus var förstörda och runt 150 personer fick evakueras. Jag fick ställa om hela kommunorganisationen och tvingades fokusera helt på det här och på att alla som blivit bostadslösa skulle få det bra.
Vissa bitar hade kunnat skötas bättre.
– Många i området var ju rädda för nya ras och ville lösa in sina hus. Men det var ju svårt att göra. Men kanske skulle vi haft fler informationsträffar med de som drabbades indirekt av allt efterarbete, funderar Greger Tidlund.
Ett 30-tal hus revs inom riskområdet. Utredningar visade att den branta lerslänten var hårt ansträngd, bland annat på grund av kraftigt regnande, och att små förändringar kunde innebära ras.
– För oss tog det något år innan man kunde koppla bort det där raset. Nu tänker man inte mycket på det och kommer faktiskt snart att flytta också, säger Terezia och Kent Åke Ljung.