De senaste veckorna har SN kunnat rapportera om arbetsmiljöproblem inom räddningstjänsten. I det här specifika fallet verkar ledningsfrågor spela en stor roll till varför en konflikt har uppstått. Det är dock intressant att notera vad som lyfts fram i kritiken. I en insändare (9/11) skriver en anhörig om våndan i att inte kunna planera, inte veta om ens familjemedlem måste jobba och missa middagar och helgaktiviteter. Att de helt enkelt tröttnat på yrkets oförutsägbarhet. Det är något de är långt ifrån ensamma om att känna. 

Clara Lidström, som i sociala medier kallar sig för UnderbaraClara och driver en av de bloggar som varit bland Sveriges största i över tio år, bor ute i glesbygden och skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg med titeln ”Bli aldrig bonde”. Clara och hennes man är inte själva lantbrukare, men de känner många som är och bakgrunden till hennes inlägg var just att hon såg de villkor som dessa arbetade under, och den låga lön de fick för sitt slit. 

Det har skett en enorm förändring på den svenska arbetsmarknaden det senaste decenniet. Att vara sitt arbete, att leva och arbeta på samma plats, på ojämna tider, var länge en naturlig del av livet. Som lantbrukarfamilj bodde man på gården, som hantverkare hade man sin verkstad i huset. Men i allt högre grad har vi gått ifrån detta och blivit tjänstemän. Vi har fått ett kontor att gå till och fasta tider att jobba på. Det har i sin tur gjort att arbete och fritid har glidit isär, och att denna uppdelning har blivit norm. 

Att behöva arbeta någon annan tid än nio till fem anses vara ”obekvämt”. Yrken där man fortfarande gör det beskrivs idag mer som en livsstil än ett jobb.  

Det uppmärksammade upproret bland barnmorskorna, som vi skrivit om bland annat på denna ledarsida, handlar delvis om att allt fler barnmorskor arbetar i den mer bekväma delen av vården som sker under en graviditet. Mödravårdscentral och ultraljud. Färre vill ta de långa tuffa passen på förlossningen. Och detta är ett mönster som går igenom, andra livsstilsyrken, som att vara brandman, fiskare eller arbeta med egen hantverksmässig tillverkning, lockar allt färre.

Är det en negativ utveckling? Ett faktum är att vi blivit alltmer bekväma och att färre tycker att det är acceptabelt att arbeta kvällar nätter och helger. Färre vill ha en livsstil som gör att man inte bara kan åka iväg på semester en vecka. Det är något man kan moralisera över om man nu vill det, men det påverkar inte faktum att världen, Sverige och vi som folk, har förändrats. Varför ska vissa personer fortsätta acceptera mycket sämre villkor samtidigt som resten av samhället drar ifrån och får högre löner för att arbeta färre och bekvämare timmar? 

Samtidigt behövs fortfarande själva jobben. All mat kan inte importeras och någon måste jobba natt på sjukhusen och brandstationen. I vissa fall kommer det handla om lönerna. Både offentliga och privata arbetsgivare får nog acceptera att priset för att jobba obekväma tider kommer gå upp. I andra fall behövs bättre incitament till egenföretagare inom vissa branscher, som generösare skatteavdrag. Men förhoppningsvis kommer det även i framtiden finnas dem som ser det unika meningsskapande värdet i att inte bara ”ha ett jobb” utan leva en livsstil. För det är ju också värt något för oss vilsna, moderna människor.