I Sörmlandstidningar den 19 februari förbarmar sig Emma Wange i en krönika över vad som mest liknar ett apspel mellan landets tongivande politiker – Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S). Kristersson i TV4: ”Det är regeringen och samarbetspartierna som kommer lägga fram den budget som också kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården.” Andersson till TT: ”Många kan dra en lättnadens suck.” Nooshi Dadgostar hakade på. Frånsett DN:s Tomas Rambergs kommentar kring ”en politisk teater” har medierna mestadels hållit tyst.
Wanges i jämförelse imponerade örnblick fordrar vissa tillägg utöver hennes kyliga konstaterande: ”För det är inte staten utan Sveriges 21 regioner som har huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Till sin hjälp har de ett grundlagsskyddat självstyre och rätt att ta ut skatt för att bekosta verksamheten.”
Den utpressning som enskilda regioner – däribland Sörmland – de senaste månaderna har sysslat med, ivrigt påhejade av intresseorganisationen SKR och vänsteroppositionen, mot regering och Tidöpartier med krav på mer pengar tycks nu ha fått avsett resultat. Wanges slutsats ”Under tiden bör vi alla rikta blickarna på våra regionpolitiker och ställa dem till svars för allt som inte funkar i vården” väcker behov av att lyfta blicken ännu högre.
På senare år har med glesa mellanrum framkommit hur statens riktade satsningar – cancer- och förlossningsvård med flera – tycks ha gått upp i rök. Rättare sagt har de mest lett till försämringar.
Riksrevisionen sammanfattade i sin rapport juni 2023: I väntan på vård – ineffektiv statlig styrning för kortare köer:
- Väntetider har för det mesta ökat.
- Undanträngning av patienter med ”fel” diagnoser sker.
- Hänsyn till regionernas olikheter saknas.
Om och i så fall hur regeringens nya satsning på cancervård tagit intryck är oklart.
De kopiösa summor som regeringen strösslat över kommuner och regioner under pandemiåren redovisades heller aldrig. En anonym röst från Regeringskansliet gav en liten vink: ”Vi har matat draken.” Drakens namn: Sveriges kommuner och regioner.
Organisationen Svenskt näringsliv har i två rapporter från november förra året presenterat nya ledtrådar: Om kommuner och regioner de senaste tio åren hade avsatt sina ständiga överskott i rimlig omfattning till ”resultatutjämningsreserver” (RUR) hade dagens kris nästan kunnat undvikas. Chefsekonomen Sven-Olov Daunfeldts kommentar: ”När vi har granskat det här så har det blivit mer och mer besynnerligt”.
Miljardtals kronor tycks under minst tio år helt eller delvis ha försvunnit. Snart landar nya miljarder i drakens mage i stället för till vård? Finns där ett samband med ”allt som inte funkar i vården”?