Kanske har Hanna Marie Björklund rätt i sin ledare den 12/11; att de flesta människor inte vill ha obekväma arbetstider. Men det kan bero på fler orsaker än just de obekväma arbetstiderna. Så är det i fallet med problematiken på räddningstjänsten, som hon refererar till. Säkerligen inom många andra yrken också.

Konflikten på brandstationen i Nyköping handlar inte om att behöva arbeta obekväma arbetstider. Den handlar om att inte låta sig utnyttjas. Att kunna få ha en struktur i det oregelbundna. För det är svårt att kunna hantera fysiskt tunga, farliga och hjärtslitande situationer när man i övrigt är trasig på grund av orimliga förväntningar på produktivitet. Vi är kännande människor, inte maskiner.

Det handlar också om vilken kvalitet vår räddningstjänst ska hålla. Men när vi kräver fungerande omständigheter, en bra arbetsmiljö och en robust utryckningsstyrka så kallas vi illojala och obstinata. Vi bemöts med otack för att vi opponerar oss mot försämringar och kräver förbättringar. Och vad får kommunen ut av det? En trött, nedstämd och okunnig räddningsstyrka när det är motsatsen som behövs. För just nu tycks det viktigare att förändra räddningstjänsten för förändringens skull än att resultatet ska bli bra. 

Många yrkeskategorier förtjänar en högre lön. Ibland kommer man också långt med att erbjuda bra villkor i arbetet. Det kan också vara en form av lön för att man ställer upp på att utföra de där jobben på tider som de flesta ser som självklar ledighet. En sak är åtminstone säker; det höjer arbetsmoralen, till skillnad från om man bara låter piskan vina.