Svar till Olivia Karlssons avskedsledare.
Det är inte särskilt konstigt att det skrivs spaltmeter om de förtroendevalda, både lokalt och nationellt. De förvaltar medborgarnas önskemål. Kritiken är därför ofta svidande. Det är svårt att göra alla nöjda. Kunde språket spy av egen kraft skulle kaskaderna spruta ur lösblad och flimrande skärmar. Vad man hela tiden försöker få grepp om är varför människor blir argare. På varandra. På sina förtroendevalda. Vad är det som hänger i luften?
Svaren är förstås många. Men ett gick upp för mig efter Olivia Karlssons avskedsledare, där hon uppmanar människor att ta del i det demokratiska samtalet. På ett sansat sätt. Hon berättade om vad hon och hennes kollegor fått utstå och hon kunde inte förstå varför folk är så rasande på politiker. Sedan berättade hon någonstans att hon varit politiskt engagerad i tio år. Då höll jag på att sätta smörgåsen i halsen. Är hon fortfarande förvånad över den saken efter tio år i sammanhanget?
Här är min teori, som kanske kan räta ut något frågetecken: jag tror att många människor vill se sina förtroendevalda som volontärerna i soppköket. När de ställs inför någonting annat börjar en betänklighet gro. En folkvald ska vara folkets röst. Ett tomt kärl utan egen agenda som lyssnar in folkets vilja, filtrerar den till genomförbara projekt och delegerar dem till rimliga professioner. Många vill inte representeras av retoriska genier och karriärister som med folkets förtroende lägger ännu en hand på den personliga framgångssagan.
Med sådana politiker kommer många människor att bli förbannade. Många har röstat på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bara för att han framstår som den enda riktiga människan i sällskapet. Fast de inte ens vet riktigt vad han står för. Det är en gammal varningsklocka men den ringer fortfarande. Den ringer för dem som inte fattar varför folk är arga.