Stefan Karlssons klimatengagemang i all ära, men han är ute och cyklar. Det stora felslutet i klimatdebatten är att det är varje individs ansvar att sörja för klimatomställningen. Det är det inte. Den lilla människan måste ha rätt att sörja för sin plikt och sin lön utan att bli hackkyckling.

För det är okej att inte våga omsätta sin klimataktivism till att göra tillvaron sur för beslutsfattare, företagsledare och miljöbovar på Östermalm, hjälpa till att piska upp eller åtminstone underblåsa handlingsmänniskornas processioner och protestaktioner. Det gör livet svårt och det är ingen skam att vilja undvika det. Men ta inte ut frustrationen på att skambelägga individen för hennes bristande klimatengagemang. I en så här ojämlik värld är det inte hennes ansvar.

Stefan Karlsson måste få bilpendla, sköta sitt jobb och semestra bäst han vill utan att skämmas för det. Ingen ska påstå att det är fel. Det är de ambitiösa, anspråksfulla folkledarna och verksamhetsansvariga som måste veta vart de ska sätta fötterna. Den som gapar efter mycket och så vidare. Det är en sund grundhållning.

Klimatomställningen måste börja uppifrån och verka neråt. Den lilla människan måste få vara dubbelmoralisk medan hon sätter press på sina ledare.