Det måste löna sig att vara psykolog också

Insändarskribenten menar att psykologer inom vården ligger lönemässigt lågt om man ser till utbildningslängd.

Insändarskribenten menar att psykologer inom vården ligger lönemässigt lågt om man ser till utbildningslängd.

Foto: Cleis Nordfjell / SvD / TT

Insändare2020-02-14 05:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I SN lördagen den 8 februari argumenterade representanter för arbetsterapeuterna för att lönerna inom yrket måste höjas. De menade att arbetsterapeuterna, bland akademiker, tillhör dem som tjänar allra minst i vården. Jag tror att detta kan stämma och beklagar också jag detta faktum med tanke på arbetsterapeuternas viktiga samhällsbidrag.

Men sett till antagningspoäng, utbildningslängd och att det dessutom krävs ett ”praktikår” för att få sin legitimation (efter minst 5 års högskolestudier) så är sannolikt psykologer de som har mest anledning att känna sig ekonomiskt utnyttjade i vården. 
Detta rimmar ytterst illa med det ständiga talet om att mota den ökande psykiska ohälsan i landet, och med det faktum att en allt större del av patienterna söker för just psykiska besvär.
Varför det är så? En teori är att psykologförbundet är ett medlemsfattigt och svagt fackförbund? En annan förklaring kan vara att psykologer i primärvård är organiserade ihop med andra (relativt sett) än mer lågavlönade yrkesgrupper, såsom kuratorer, sjukgymnaster och sist men inte minst arbetsterapeuter.

Grupperna leds dessutom i Sörmland i regel av en sjukgymnast. Därmed kan psykologlönerna kanske framstå som höga. Annat vore det om psykologer var grupperade tillsammans med läkare som har en mer jämförbar utbildnings- och antagningsbakgrund.
Jag vill dock avslutningsvis poängtera att jobbet som psykolog på många andra sätt är belönande. Det beror på den unika möjligheten att lära känna patienter på ett djupare sätt och ibland till och med bidra till att deras liv blir mer meningsfyllda och sunda.