Läser insändare i SN 29/6 om skolans förfall. Intressant är rapporten om disciplin i skolor från OECD där Sverige ligger i botten i Europa och på tio år har just inget hänt. I skolan är vi sedan många år sagda att bemöta lågaffektivt de elever som utmanar. Till en viss del fungerar detta bra men en egen ovetenskaplig iakttagelse runt detta är att barn och unga behöver få se och uppleva känslor hos läraren. Att alltid bemöta lågaffektivt blir väldigt ”grått”. Tror det är viktigt att visa både glädje, när man blir ledsen, när man blir arg och vara tydlig. Det blir inte så ”grått” utan mer dynamiskt i mötet. Att kunna visa sitt känsloregister ger barn trygghet och förutsägbarhet.
Tänker att i andra länder är det andra ”temperament” som bemöter elever och de har då bättre disciplin. Menar inte att slå eller aga alls, utan att vara tydlig med gränser och vad som är ok. Unga idag söker ofta gränser, tänjer på dem till max och lite till för att ingen reagerar eller säger till. För att inte glömma föräldrars plikt att verkligen fostra sina barn och sätta gränser, vara aktiva i deras skolgång, bekräfta framgång och coacha vid felspår. DET mår alla bra av.
Alltför många lärare flyr sitt yrke. Varför? En anledning är just dålig arbetsmiljö, dålig disciplin där en ensam lärare inte längre orkar med, utöver dålig lön. Satsa på skolan och ta tillbaka respekten för yrket där kunskap och studiero finns.