SD gick ut i början av november och slog sig för bröstet när de meddelade att nu sänks statsbidragen till studieförbunden. Enligt SD ska detta leda till minskad korruption inom studieförbunden.

Bo Arvidsson (L) påpekar i en debattartikel i SN den 29 november att det är ytterst tveksamt om åtgärden får avsedd effekt. Jag delar till fullo Arvidssons tveksamhet. Om det förekommer eller har förkommit fusk så ska fusket åtgärdas. Man ska inte straffa en hel utbildningsverksamhet. För precis som Arvidsson påpekar så riktar sig studieförbunden till de svaga i samhället.

Till detta kan läggas att även folkhögskolorna har fått stora delar av sina anslag indragna. Precis som studieförbunden vänder de sig ofta till de som har en utsatt position i samhället. Exempelvis så ger de vuxna möjlighet att läsa upp sina grundskole- och gymnasiebetyg. De är också en viktig aktör när det gäller att utbilda invandrare i svenska och samhällskunskap.

Därför är SD:s hållning både märklig och problematisk. Å ena sidan säger de sig vurma för att ickesvenskar ska anpassas till det svenska samhället. Å andra sidan försämrar de förutsättningarna till folkbildning och vidareutbildning. När deras partiföreträdare dessutom tycker att man ska bränna fler koraner samt riva moskéer och minareter, så kommer tankarna osökt att kretsa kring att man egentligen har en dold agenda. Det enda mätbara SD åstadkommer är ökad splittring och polarisering.