Svar till "Parian". Det finns fler som är lika djupt övertygade som du om att familjen borde gå före arbetet. När man sätter ett barn till världen skulle det också ingå ett löfte om att få finnas där för dem så länge de behöver. Tyvärr fungerar det inte så i praktiken. Speciellt inte om du blir ensamstående. Då ansvarar du både för försörjning och omsorg, vilket i dagens samhälle kan bli ett omöjligt uppdrag.
Idag kräver arbetsgivaren att du ska vara flexibel och tillgänglig. Man måste kämpa för sina rättigheter och blir ifrågasatt om man vabbar “för mycket”. Som ensamstående lever man med en ständig stress och oro. Oro för sina barn, för ekonomin, för arbetssituationen och för sin hälsa.
Vid kontakt med vården får man höra att det inte är konstigt att man är utsliten. Många kan inte få ihop livspusslet trots att de är två vuxna som delar på ansvaret. Hur kan man då förvänta sig att man som ensamstående ska kunna få till det? Det är givetvis fel i hela samhällssystemet. Det är ju solklart om man ser till förutsättningarna.
Det som driver mig nu är ilskan mot hur det kan få vara så här i ett modernt samhälle? Ett egosamhälle där man gärna sparkar på dem som redan ligger. Varför görs inget? Ge de ensamstående bättre förutsättningar! Förkortad arbetstid med bibehållen lön skulle vara en enkel lösning. Då skulle vi spara mycket pengar både inom vården och förskolan/skolan, där det kommer att krävas resurser i generationer framåt för att komma till bukt med den ohälsa vi skapar i detta effektiviserade samhälle.
Ge tillbaka ansvaret för barnen till föräldrarna! Låt oss finnas där för våra barn under den korta tid de behöver oss. Vi kommer då att kunna fortsätta arbeta en lång tid efter barnåren och samtidigt fostra individer som också kan stå till förfogande på en framtida arbetsmarknad. Vi behöver tänka mer långsiktigt! Nu! För allas skull!