Det är naturligtvis helt OK att politiker, som Anna af Sillén (M), väljer att föredra kärnkraft i Studsvik framför vindkraft i kustområdet, men ett rimligt krav är att riksdagspolitiker bygger sina ställningstaganden på fakta och redovisar de värderingar som personliga ställningstaganden utgår från.

Jag menar att den riskfilosofi, som Energikommissionen 1977-78 enades om, ännu bör gälla – att ingen del av energisystemet får medföra stora irreversibla negativa konsekvenser för miljö och hälsa. Vindkraftparker som godkänts av Mark- och miljödomstolen kan knappast ge sådana konsekvenser, till skillnad från kärnkraftverk, som bevisligen kan orsaka radioaktiv förgiftning av stora landområden. Jag utesluter inte att reaktortekniken kan utvecklas ytterligare så att problemet försvinner och jag välkomnar mer forskning på området. Men där är vi inte ännu. De utvidgade beredskapszoner, som den förra regeringen beslöt om, avspeglar riskbilden för dagens teknik och att risken inte kan ignoreras.

Det finns inget stöd i Tidö-partiernas klimatfärdplan för att en stor satsning på kärnkraft är nödvändig för att hålla elpriserna nere. En rapport från MISTRA juli 2023 visar att vind- bio- och solkraft i kombination med energilagring i vätgas och hetvatten kan ge samma elpriser i södra Sverige som mer kärnkraft. Med aktuellare kärnkraftkostnader blir kärnkraftalternativet betydligt dyrare. Att det också är betydligt krångligare att genomföra och innebär större risker för befolkningen, borde vara tillräckliga skäl för Tidö-partierna att ompröva sin klimatpolitik.