Anna af Sillén (M) gläds åt att Nyköpings, Oxelösunds och Trosa kommuner sagt nej till vindkraftparken Långgrund och ser fram mot ett kärnkraftverk i Studsvik. Frågan är, om hon är medveten om att det innebär att invånarna i de tre kommunerna kommer att hamna inom den beredskapszon där hushållen skall förses med jodtabletter, och vara beredda att evakuera i händelse av ett större haveri i anläggningen. Detta enligt regeringens beslut om utökade beredskapszoner inom 25 km från anläggningen. Alla de tre kommunernas tätorter berörs.

Målet är att undvika akuta strålskador vid en kärnkraftsolycka och att minimera sena strålskador så långt det är ”möjligt och rimligt”. Sannolikheten för ett haveri med stort utsläpp av radioaktivitet är rimligtvis liten, men de teoretiska riskbedömningar som ligger till grund för tillståndsprövningen är behäftade med betydande osäkerheter. När besluten om de nuvarande svenska kärnkraftverken togs, antogs risken ”försumbar”. Nu vet vi att risken är en realitet och att stora områden kan bli obeboeliga för lång tid efter haveriet.

Haveririsken var ett viktigt skäl till att Tyskland beslöt att avstå från kärnkraft. I den svenska debatten förefaller problemet bortglömt. Myten om den ”försumbara” risken lever åter bland våra politiker. Troligen för att de är för unga för att ha tagit del av folkomröstningsdebatten 1980.

Kärnkraftens risker är en realitet. Anser man att förändrad havsutsikt är ett större problem, bör man tydligt argumentera för detta. Jag tvivlar dock på att de flesta håller med.