Det finns många åsikter om hur energiproduktionen i Sverige borde se ut. Det är förstås helt naturligt. Problemet är att forskning och vetenskap allt oftare tycks hamna i skymundan. Ett exempel på detta såg vi i SN den 12/10, i en artikel om den nya solcellspark utanför Skavsta som ska bli Sveriges största.
Projektledarens åsikt om att marken är lämpad för en solpark ställs i artikeln mot en kritisk jordbrukstidnings-VD:s åsikt om motsatsen. Kritikern kallar projektet för ”greenwashing” och menar att det självklart är bättre att odla vete än att bygga en solpark och hålla får på marken i fråga. Som läsare blir man inte särskilt klok eftersom det är just åsikter som lyfts fram och ingen egentlig fördjupning i ämnet.
Jag googlar upp en annan text om solpaneler på jordbruksmark och läser om Bengt Stridh, universitetslektor och forskare på Mälardalens universitet. Med lovande forskningsresultat i ryggen efterlyser Bengt och hans kollegor en nationell strategi för solenergi och solcellsparker. Enligt deras beräkningar skulle solcellsparker på jordbruksmark ensamt generera mer el än Sveriges årliga behov, med enbart små effekter på jordbruket.
I en nyhet från universitetet (21 nov 2021) säger han:
– Även om vi bara skulle använda mindre än en tiondel av vår jordbruksmark till agrivoltaiska system (elproduktion och jordbruk i samklang) skulle det ge en hög andel solel i Sveriges elmix.
Tycke och smak i all ära men forskning måste få väga tungt när vi belyser frågor om hur vi utvecklar vårt samhälle i en mer hållbar riktning. Vi har varken tid eller råd med något annat.