Svar till Olof Jonmyren 23/8. För en tidsålder sedan fanns få förströelser förutom läsning. Grymheten och våldet människor var kapabla till ändå är ganska uppseendeväckande. Adolf Hitler läste kopiöst i sin ungdom och Ted Kaczynski slukade de stora klassikerna på originalspråk. Det hjälpte inte.
Litteraturen är inte så oskyldig som många tror. Skulle du berömma pojken som läser Machiavelli, Mein Kampf eller Den osynliga kommittén? Det borde du. Men du skulle inte ens berömma den som läser Bibeln om du var riktig ärlig med vad den innehåller.
Därför börjar jag ledsna på försöken att främja läsning. Man skapar bara massa moraliska regler och nyttomaximer som stor litteratur varken kan eller bör förhålla sig till. Man måste ju vara tuff för att läsa. Den stora litteraturen är hänsynslös. Brutal. Man måste ha karaktär. Uthållighet. Man måste tåla smärta, orka med känslor. För litteraturen när den är som bäst är som ett njurslag, ett tungt lyft och en explosion. Bildligt talat. Den kan vara ett utlopp för allt vi bär inom oss, oavsett om vi är dömda mördare eller förskollärare.
Litteraturen har uppviglat till revolutioner och hetsat till krig. Ändå tror många unga på fullt allvar att böcker finns till bara för att fostra dem till lydiga medborgare. Det är ju skär lögn. Sluta ljuga och försköna den. Litteraturen är fortfarande den skrikiga ungen i klassrummet som hela skolan försöker få tyst på. Man har bara glömt det sen film och sociala medier fick fäste.
Vill ni få fler att läsa böcker? Slit loss den präktiga masken och visa litteraturens lyte. Annars skrämmer ni bara bort läsare. Särskilt män.