I SN lördagen den 6/2 klagade Ulf-Göran Widqvist (S) över dagens Sverige – och längtade sig samtidigt tillbaka till 1980-talet, eftersom vi då var ett ”internationellt föredöme”. Tillåt mig att syna den bluffen.

På 1980-talet var Sverige sedan länge en ”demokratur”, som författaren Vilhelm Moberg formulerat det: ett samhälle som enbart på ytan är en demokrati. Då rådde det tvångsanslutning till sossarna så snart du gick med i facket; och att starta en egen radiostation där synpunkter som inte sanktionerats av (S)taten framfördes, var straffbart. Britt Wadner som drev Radio Syd greps som bekant för det och spärrades in på Hinseberg, trots att hon sänt från internationellt vatten.

Ledande sossar ville då dessutom förbjuda innehav av parabolantenner, eftersom nyheter som förmedlades från andra länder var att ”infektera vår mentala miljö” (ordagrant S-citat). Men vad annat var att vänta, i ett Sverige där det då till och med var förbjudet att äga sin egen telefon?

Nya världsrekord i skattehöjningar sattes dock gärna av Olof Palme & Co. Som bekant krävdes Astrid Lindgren på 102 (!) procent i skatt, vilket fick henne att titulera sig ”före detta socialdemokrat”.

Och låt mig också ta upp löntagarfonderna, som från 1980-talet och framåt skulle ha ”socialiserat” – läs: ”konfiskerat” – Sveriges näringsliv. Hade inte en borgerlig regering ingripit, hade vi i dag haft en levnadsstandard på DDR-nivå. Det är exakt sådan (S)-politik som ledde till att såväl IKEA som Tetra Pak slutade vara svenska företag, och i stället etablerade sina huvudkontor i utlandet.

Nej, Widqvists lögner om 1980-talet betackar vi oss för. Men inom socialdemokratin har som bekant tillgången på sanningen alltid överstigit efterfrågan.