Läser i torsdagens tidning insändaren "Vuxenvärlden - våga tala om mobbning" med underskriften Dennis Nilsson.
Märkligt, då jag just sitter och skriver min livshistoria vid 80 år fyllda. Bland annat detta.
Mitt livs historia rymmer just mobbning som en del av mitt liv. Blev retad i skolan bland annat för att jag bar golfbyxor, att jag åt lunchen hemma. Jag var minst i klassen, kunde inte bita ifrån.och tyckte inte om att bråka.
Det var tacksamt att retas. Dessutom hade vi en ledargestalt som bodde på gatan intill vår. När jag går på den gatan som ledargestalten bodde på känner jag fortfarande olust. Med mina kamrater hemma på gatan var det aldrig några problem.
Något som etsade sig fast i mitt huvud som jag uppfattade som mobbning var då vår musiklärare sa: ”du kan inte sjunga, gå och sätt dig". Det har jag kommit över nu, då jag efter 70 år var med i kör och de talade om att jag kunde sjunga.
Samma elände var det med scouterna där det fanns mobbare från skolan. Bytte scoutkår och stortrivdes. Inte heller där har det förekommit mobbning, umgås fortfarande. Min slutsats blir att mobbning sitter i och skadar en människa livet igenom.