Det kommer en dag för de allra flesta när det inte går längre. När livet förhoppningsvis har levts på bästa sätt, men då ålderdom och sjukdom gör att det inte längre går att klara sig på egen hand.
Vi försökte i det längsta att ha min alzheimersjuka pappa kvar hemma, även om mamma fick slita hårt. Hans personlighet förändrades dag för dag, men vi älskade också den han kom att bli.
Vissa dagar var han nästan som i sin krafts dagar, andra perioder hårt plågad av en hjärna som svek. Som skapade illusioner och vanföreställningar. I en kropp som sakta förtvinade.
Vi fasade för den där dagen, när han skulle tvingas flytta till ett demensboende. Till Björntorp, som dagligen debatterades i pressen. Och där det mesta verkade stå i brand. Arbetsmiljöproblem och en chefskarusell utan dess like. Var det där min kära pappa skulle tvingas bo?
De första månaderna var hemska. Vi klappade, lirkade och grät. Han slutade nästan helt att äta. Var det vårt fel, hade vi kunnat ha honom hemma ett tag till?
Personalen tröstade. Närmade sig försiktigt, utan att inkräkta på hans identitet. Köpte litervis med yoghurt och glass som var det enda som passerade hans envishet. Vi såg hur pappas blick sakta förändrades. Han hade fått nya vänner bland personalen. När tilliten ökade, återkom aptiten. Och leendet.
Vi betvivlar inte den beskrivning av problem som framkommit. Och har ju nu med egna ögon sett hur personalen sliter. Men vi har också fått uppleva kraften hos personalen som vill göra ett gott arbete och som har hjärtat på rätta stället.
Politiker, se till att få ordning på äldrevården i Oxelösund. Och gör det nu. Just nu är det min pappa som bor på Björntorp. I morgon är det du, jag eller vi.